När jag satt där i knät på gammelfarbror så läste han alltid dikter. Han kunde dem utantill som rinnande vatten. Han läste oerhört mycket och var kunnig, men i släkten sågs han nog som en slarver, som man uttryckte det då. Han arbetade med skinn såsom många gjorde förr. Han hade bott i en annan del av Sverige en tid, han var tillskärare och skötte alltid arbetet. På helgerna tog han sig alltid en hutt eller två och åkte taxi på besök till släkten. Till oss kom han varje helg med en påse smågodis och så läste han sina dikter när jag fick gunga på hans ben.
Det var Fröding, Karlfeldt, Ferlin och Dan Andersson och många fler av våra stora skalder som lästes upp för oss. Det var kanske inte alltid jag uppskattade och förstod innebörden av vad som lästes, men jag är oerhört imponerad över hans sätt att läsa och minnas alla dikter. Nedan följer en dikt av Nils Ferlin som jag gillar skarpt. Den är så sann i sin betydelse alltjämt, en strävan mot något bättre, en dikt om människan som aldrig kan vara nöjd med det hon har.
FÅFÄNGLIGHET
Jag har klättrat på önskningens stege,
jag har klättrat så långt att jag vet
att den stegen är hög som en himmel
och djup som en evighet ...
jag har klättrat så långt att jag vet
att den stegen är hög som en himmel
och djup som en evighet ...
Och mänskor ha gått på den stegen
i tusen och tusen år -
och ingen har visat dem vägen
var stegen står ...
i tusen och tusen år -
och ingen har visat dem vägen
var stegen står ...
Men alla som tvinga dess pinnar
de springa på glödande kol,
och aldrig i levande livet
de nå sitt mål ...
de springa på glödande kol,
och aldrig i levande livet
de nå sitt mål ...
Jag har klättrat på önskningens stege,
jag har gått ett par fjät - så jag vet
att den stegen är hög som en himmel
och allt är fåfänglighet.
jag har gått ett par fjät - så jag vet
att den stegen är hög som en himmel
och allt är fåfänglighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar