Gryning

Gryning

torsdag 23 februari 2017

Idrotten är hård, människan är hårdare, ja, den är rent av elak och gemen

Idrotten är hård, människan är hårdare, ja, den är rent av elak och gemen.
När inte de ädlaste valörerna "hämtas" hem då är det fiasko. Då är det fritt fram att öppet kommentera på sociala medier och det skrivs spaltmeter och stora rubriker om felval och taktiska missar.
Den som någon gång stått på skidor vet hur svårt det kan vara.
Den som provat att ta i så blodsmaken känns i munnen, som känt mjölksyran pumpa i benen och som kämpat för att få luft och i det läget ska vara iskall i hjärnan för att ta snabba och rätt beslut. Ni kanske kan veta att det är banne mig inte lätt.
Dessutom tror jag att ni som är de som kommenterar mest kanske aldrig ens upplevt mjölksyra och blodsmak. Har ni ens klarat att ta ut er till max och upplevt mjölksyran pumpa runt i kroppen tills du spyr?
En krönikör i en av de stora dagstidningarna skriver "Sveriges på förhand allra säkraste guldmedalj försvann nu på grund av ren och skär klantighet"

Hur kan man ens tänka tanken att en medalj är säker?? Ingen medalj är någonsin given, den ska åka eller kämpas för oavsett gren. Allt kan hända och det visar hur tufft och svårt det är att vinna en tävling vilket också är tjusningen med sporten. Jag vill bara säga Åk själv gubbjävlar!!!

Ni snackar och skriver om en ung tjej som har hela Sveriges krav på sina axlar. Även om hon stänger av och avskärmar sig så finns trycket, självklart allra mest från henne själv. Men att sedan svenska folket ska vara så gemen att man skriver fiasko och och att det är klantigt och ja.....
I framgång vill alla vara med och tycka att det är bra, men i motgång då är ni snabba att klanka ner på våra adepter. Jag tror inte ni heller alltid har en lyckad dag på jobbet.
Tidigare i vinter då var det Charlotte som var syndabock, som ni klagade på och Anna Haag, för att hon inte tävlade. Men nu har det vänt nu ska Kalla frälsa oss och är medaljhoppet igen.

Har ni för en sekund ens tänkt tanken att det är människor bakom nummerlappen som ni kommenterar och gör ner??

Nej, jag blir så ledsen på allmänheten som inte kan förstå att det i idrottsvärlden inte bara är att hämta hem en medalj. Att man inte behöver strö mer salt i såren genom att skriva elaka och gemena kommentarer. Idrottaren kan analysera och själv inse vad som orsakar det som sker och är självklart ledsna och besvikna.
Så försök att stötta idrottarna i motgångarna istället, för det är då de allra mest behöver det.
Så tänk efter en stund innan ni beter er som .... ja jag vet inte vad.

måndag 13 februari 2017

Våga mer än du törs!

I morgon är det dags!
Då kör vi teknikträning på skidor för ÖVP i Malung.
Mina kollegor ska drillas i den klassiska tekniken av mig inför vår utmaning i Stafettvasan.
Men jag är snäll och väldigt pedagogisk så det kommer att gå hur bra som helst.


                                                               Våga mer än Du törs!!

lördag 11 februari 2017

"I kväll är jag trött, riktigt trött."

Jag hade tänkt att inte skriva något som rör arbetet på min blogg, Men så hittade jag den här texten som jag skrev för flera år sedan en dag när jag kom från jobbet. Nu har flera år gått sedan jag skrev detta och på något sätt så handlar det mera om livet men kanske även om den belastning en sjuksköterska kan få uppleva.


I kväll är jag trött, riktigt trött.

En timmes övertid, full fart hela dagen tillsammans med fina arbetskamrater och kollegor. Bra läkare som vågar ta beslut, som tar sitt ansvar för att göra ett teamarbete där patienten är i centrum och är huvudpersonen. En dag där alla arbetar för samma sak, alla specialistkunskaper tas till vara och sammanfattas till en vårdplan som patienten kan godkänna och vilja vara med på och där denne fått vara delaktig.
Men på ett annat sätt är det en sorgsen dag. Starka anhöriga som tar svåra livsavgörande beslut.
Se de lidande och hjälpa dem i sin sorg, att leda dem fram till rätt beslut, att finnas där och trösta den lilla och utsatta människan som ligger fjättrad i sin säng.
Den unga människan som borde ha hela livet framför sig och som nu kämpar för att få luft då tumören trycker hjärtat in i lungorna.
Det där röntgensvaret som kommit.....
Den oroliga blicken och en ångestladdad make som väntar på sin hustru.
Provsvaren som ska tolkas av överläkaren, men som du redan vet att kommer att innebära lång tid på sjukhus.
Antibiotikan ska kopplas samtidigt så piper pumpen att droppet i rummet bredvid är slut.
En ny nål ska sättas och blodkärlen spricker.
Larmvärde på neutrofila, vi får isolera.
I rummet bredvid kaskadkräks en man som behöver rent i sängen.
Anhöriga ringer och vill få information
Läkaren kommer och det är rond.
En medmänniska som flytt undan krigets vidrighet. Utsatts för traumatiska händelser i sitt hemland, maken mördad i hemlandet, flykt undan krig med ett barn, flera barn kvar i hemlandet.
Klockan är fem, jag går ner i omklädningsrummet, 86 steg nerför trapporna, eller var det 87?
Har jag gjort det jag skulle?
Frukostmackan?
Ja, den tar jag nu, i bilen på väg hem från jobbet.

Det var en ganska vanlig dag på jobbet, men jag stortrivdes bland mina underbara kollegor och jag saknar er, men har det lika intressant på mitt nuvarande men på ett annorlunda sätt. Lärorikt och spännande att vara sjuksköterska.





fredag 10 februari 2017

Var femte....

I en artikel på dt.se läser jag om allt fler hjärt- och kärlsjuka i Dalarna. 
Idag lever var femte invånare i Dalarna med hjärt- och kärlsjukdom och nästan alla känner någon som är drabbad.
En av fem svenskar har förhöjt blodtryck, och hälften klassas som överviktiga. Dessutom lever närmare en halv miljon människor i Sverige med diabetes som också ökar risken för hjärt- och kärlsjukdom. Positivt är ändå att dödligheten fortsätter minska hos dem med hjärt- och kärlsjukdomar, men riskfaktorerna blir vanligare med mera stillasittande som leder till övervikt och i förlängningen ett metabolt syndrom och diabetes typ 2.
Vad vi också vet och kan läsa om i undersökningar av folkhälsan är att så många som vart femte barn växer upp i en familj där minst en förälder har ett riskbruk av alkohol eller narkotika.

Vart femte barn!!! Det är minst 4 stycken kanske fem barn i varje skolklass! Dessa barn kan känna sig ensamma, utsatta, oroliga och vissa kan rent av fara mycket illa. Barn är lojala mot sina föräldrar, de skyddar dem och framförallt kanske de tror att det är helt normal att pappa eller mamma dricker ur den där bag-in boxen var och varannan kväll. Så var femte invånare i Dalarna har en hjärt-eller kärlsjukdom och var femte barn i Sverige växer upp i en familj med riskbruk eller missbruk. Vad gör vi åt det? Var finns egenvården för vår hälsa? Ni vet väl att alkohol kan orsaka minst 60 olika sjukdomar? Vem ser barnen? Vem hjälper dem när mamma är berusad och barnet gråter?



Länkar om ni vill läsa mer
http://www.dt.se/slakt-o-vanner/allt-fler-hjartsjuka-i-dalarna
http://www.accentmagasin.se/nykterhet/fhi-var-femte-barn-lever-med-riskbruk/

torsdag 9 februari 2017

Pappas tävlingsplaner

Jag åkte hem till min pappa en kort sväng efter jobbet igår. Han berättade att han bestämt sig för att anmäla sig på Skinnarloppet som går den 19 februari. Han ska åka motionsklassen på 21 km som han även åkte förra året. Han säger att han varit lite försiktig tidigare i år med att åka de brantaste backarna på 15 km spåret då det varit lite dåligt med snö, men nu när han bestämt sig att åka tävlingen så har han åkt backarna flera gånger och det har inte varit några problem.
Pappa känner att han vill åka Skinnarloppet en gång till, "hä skull vär rolä" säger han på Malungsmål och säger att det är bäst jag gör det i år, för nästa år är jag 86 år och då vet jag ju inte om jag orkar eller lever... Nej, det har han rätt i, det är det ju ingen som vet oavsett ålder.
Min älskade pappa
Så ni som tänkt åka eller har en dröm att åka en tävling eller något annat ni vill göra. Det är aldrig för sent, gäller bara att se möjligheterna och ta vara på dem. Lev livet och lev er dröm. För livet är faktiskt här och nu och det är bara ni som kan påverka det. Det är ni som bestämmer riktning på livet utifrån de förutsättningar ni har. Så ta chansen att leva ert liv!

Efter besöket så åkte jag hem, inspirerad av pappas vilja att åka en tävling, och bytte om till skidkläder och drog ut i spåret. Det var minus 10 grader så jag valde rånarluva och varma handskar och med pannlampa och skateskidor så tog jag en lugn tur runt Skinnarloppsspåret. Det var mörkt så i pannlampans sken så växlade jag mellan tvåan och treans växel upp till myrarna. Där kom månen fram och jag stannade upp och slog av pannlampan och åkte i månens sken över myrarna. Kände kylan bita i kinderna och känna luften som jag drar in djupt ner i lungorna. Kan känna friheten av att åka helt ensam i mörkret och vara ett med naturen, bara mångubben som vägleder mig fram upp mot Kvarnstensbrottet.
Det är tyst och stilla, långt i fjärran kan man se en orangefärgade himmel som visar var en upplyst Grönlandsby finns en halvannanmil bort. Uppe vid Kvarnstensbrottet dansar mångubbens skuggor mellan tallarna och jag kan i fantasin höra hammarslagen från Kvarnstensgubbarnas arbete nere i gruvhålen. Det är så avkopplande och trivsamt att ensam dansa fram på skateskidor
ner mot myrarna igen. Spanar in mellan träden men inga djurögon lyser upp i mörkret denna gång.
Tack älskling för att du vallat mina skidor och delar mitt liv.
Blev en skön tur på ca 20 km och jag känner mig avslappnad och tacksam över livet jag lever. 

lördag 4 februari 2017

Jodå jag är allt ett original :)

När maken jobbade så passade jag på att ta ett lugnt klassiskt skidpass runt Skinnarloppspåret. Det var riktigt bra spår runt hela banan. Ett par ställen där det även snörika vintrar brukar komma fram en sten annars var det lite blåbärsris, men med tanke på den lilla snömängd så får vi var nöjda. Blir förvånad att så många bara åker konstsnöbanan då det finns längre spår. Visst är spåren fastare och som rälsar längs konstsnöspåret, jämfört med lite sämre spår och något sladdriga efter 21:an. Alla gör såklart som de vill, men personligen finner jag inte något riktigt nöje av att varva på en kort bana när det finns längre. Tänker också att de som ska åka Vasaloppet skulle ha stor nytta av att åka i sämre spår om de inte räknar med att vara med de typ 1500 första för då är väl spåren intakta om inte det blir en massa nysnö. Annars så kanske det blir dåliga spår och har man då åkt i rällsspår hela tiden så lovar jag att det blir jobbigt med 90 km. Men som sagt jag respekterar era val, det är det som är så skönt med oss människor. Ingen är den andra lik, vi är alla unika och genuina original av oss själva.
Jag uppmanar er att verkligen förbli era egna original också så ni inte gör er själva till en kopia av någon annan, för vi är verkligen värda att få vara oss själva.
Så som ett original av mig själv åkte jag 28 km skidor i dag och njöt av varje sekund. Bra fäste och bra glid och en kropp som blev raskare ju längre jag åkte. Det är liksom då känslan är skön!
I morgon bär det av till Tandö och ett test av Sixten Jernbergbanan. Det blir roligt.
Som sagt kom ihåg att vara ditt eget original!

Tankar om livets mening

Fredagskväll blev en minneskväll med gamla foton från tiden då våra barn var små. Så underbart att se hur de växt upp till ansvarsfulla fina vuxna människor.
Det är bilder från släktträffar och barnkalas, på lekar och från skogen. När vi åkte ut på utflykter och gick upptäcktsfärder i skogen och åt matsäck.
När vi fjällvandrade och barnen lekte i bäckar och åt frystorkad mat.
När de tävlade i skidspåret och sprang i mål på Stockholms stadion eller på Lidingöloppet. Ja, minnena är många från en underbar tid som gått så fort. Vart tog alla åren vägen?
Jag är så tacksam att få dela dessa minnen med min älskade make. Att tillsammans få dela glädjen och kärleken till våra barn som vi en gång satte till världen.
Det har väl inte alltid varit enkelt eller gått på räls, livets stigar är krokiga och ojämna, en och annan sten måste klättras över. Beslut ska tas, man ska vara rättvis, sätta gränser, och ibland kunde det bli gråt och tandagnisslan när de inte fick som de ville. Men en varsam hand, en trygg stabil grund, ett kärleksfullt hem och massor av frisk luft är ett bra recept under uppväxtåren.
Vad jag inte kan se är foton från dagis eller utlandsresor istället är det bilder från en mamma och en pappa och tre små barn och några hundar och katt som vistas i skog och mark, tumlar runt och leker och äter hemlagad mat. Semesterbilder vid fäboden och fjällen och upplevelser med klubben.

Klockan är kvart i fem och lördagmorgon, morgonkaffet är urdrucket och jag är vaken sedan fyrasnåret. Jag inser att jag blir allt mer lik mina föräldrar och morföräldrar, vaknar tidigt. Ni ska se mina älskade barn, ni blir säkert likadana, det går i arv.
Nu är ni vuxna, har flyttat hemifrån och hittat de allra bästa livskamrater jag kunde önska åt er. Två av er är långt borta men ändå så nära i hjärtat. Ni finns i mina tankar varje dag och aldrig blir ni för stora för att krama er mor och far. Tack för att ni finns och ger mig det som är det mest värdefulla i livet. Kärlek, värme och respekt.