Gryning

Gryning

fredag 29 januari 2021

Barndomsminnen

Jag är tacksam över att ha växt upp i en kärnfamilj med en mor, en far och en bror. Jag hade förmånen att ha en farmor, farfar, mormor och morfar under min uppväxt. 
Trygghet! Pappa och farfar arbetade på macken och bland bensin- och oljelukt trivdes jag gott. Att få tvätta bilrutorna åt kunderna och kolla luften i däcken när jag blev större, eller stå på lyften när en bil skulle hissas upp för underredsbehandling eller smörjning och smällarna från tryckluftspistolen, eller alla smörjkannor i olika storlekar och mätaren för glykolhalt, ja många var dofterna som gav trygghet i barndomens bensinmack.
Vi levde väl som folk gjorde på den tiden. På somrarna fiskade vi, plockade bär och tog upp potatis. OP kom med hästen och "alade" potatisen genom tömkörning. 
Minns hur vi gick över myrar i gummistövlar med raggsockor i, precis som man skulle i 25 graders värme. Jo, det skulle man ha för inte stövlarna skulle glappa, för på den tiden köpte man minst tre nummer större storlek för det fanns inte pengar för nya varje år.
Sen skulle man ha en t-shirt och långärmad skjorta på så inte mygg och "krusflugor" bet oss. Men nog fasen bet de igenom ändå och ännu mer då man blev genomsvettig.
Minns hur vi gick från Ragnviken över Kråkkölen med örtritor (kvidd) i hinkar med vatten, till Dammtjärnarna där vi fiskade tills vi var uppätna av mygg. Vi drog stora aborrar och när vi sent omsider kom hem stod mormor och mamma och rensade fisken som sen lades in i saltlag för att några veckor senare avnjutas glödstekt med potatis och smör på tunnbröd. Supergott!!
När man tvättade sig i det beigegula Kockums tvättfatet såg jag ett flöte som guppade när jag stängde ögonen. Sen sov jag gott till ljudet av de vuxnas prat och vaknade först när dagen grydde och det var dags för frukost. 
Vid Vallsjöselen tillbringade vi också härliga sommardagar. Minns när vi sprang upp till Helny på andra vallen för att få hämta dagsfärsk mjölk i mjölkkannan. Hade man tur hann man att få mjölka några drag på Rölla som stod så snällt och släppte från sig mjölk även när jag mjölkade. Minns kalvarnas mjuka mule och hur de viftade bort flugorna med svansen. 
Lycka var ju när Dagny, Ingrid, Evelin och Martin eller någon av de andra kom med bil och vi fick springa fram till grinden och öppna så de kom förbi. Då fick man en tioöring eller ibland till och med en 25-öring i grindslant. Sen gällde det att stänga igen så inte korna kom in på gårdarna och åt upp farmors alla vackra blommor.
Ja många är minnena och glädjen över att ha fått växa upp med den tryggheten är jag oerhört tacksam för. Önskar så att dagens barn får uppleva samma glädje och trygghet där tiden fanns att umgås.







torsdag 31 december 2020

GOTT NYTT ÅR

 Nyårsafton 2020, ett år som skrivs in i historieböckerna och som aldrig kommer att glömmas bort. Ett år då hela världen drabbades av en pandemi som gör att inget riktigt blir som förut. Planerade resor, möten, fester, utbildningar och julfiranden med mina kära har lagts på is. Semester som drogs in och istället för en tur till norr och vännerna i Tornedalen blev att vila ut i sommarstugan istället. Nu är det absolut inte synd om mig för det. Jag var verkligen i behov av vila så tiden vid stugan var precis vad jag behövde. Dessutom tog vi en fjälltur som också var fantastisk. Vi hade ju kunnat resa norrut, det var endast rekommendationer att inte göra onödiga resor. Vi hade även kunnat träffa vänner och umgås och ha kul, ja vi hade ju kunnat gå och shoppa på mellandagsrea och ja, ni vet...... Men det bär emot att göra det. Jag känner ansvar för att inte aktivt sprida smittan vidare, jag har en åldrig far som jag inte vill smitta. Jag behövs på mitt jobb inom vården och ja, jag vill inte vara med och bidra till ökad smittspridning, det känns egoistisk att bara tänka på mig själv. Så tänker jag, sen får andra tänka och göra som de vill.

Livet kantas ju alltid av både glädje och sorg och det gäller att ta vara på den tid vi har. Glädjas åt de vardagliga tingen och leva medan tid är. Förr tänkte jag ofta att det där ska jag göra sen, men numer försöker jag göra det nu. För om vi alltid ska tänka på det som vi ska göra sen, är det svårt att leva i nuet och då kommer nuet att bli dåtid utan att vi ens visste om det. Och plötsligt har livet gått utan att vi levt och nuet har blivit dåtid. Ja, det där inte lätt att begripa så därför ska vi leva här och nu.

Året har även inneburit att vi förlorat en familjemedlem. Min svärfar, barnens käre farfar, min mans far Sten fick lämna jordelivet den 10 december och den 8/1 är det begravning. Även där märks pandemin av då max 20 personer får delta på ceremonin. Livet förändras och barndomshem försvinner, så är livets gång. Än viktigare att ta vara på den tid vi har och det som verkligen är värt något.

Jag är så tacksam för de tillfällen som givits under året där familjen kunnat träffas under säkra former. Där stoj och skratt med barnbarnen givit sådan glädje och det känns så varmt i hjärtat. Att ta skogspromenader och uppleva en fridfull dag på fjället eller en fisketur på sjön är andra glädjeämnen som jag njuter av. Eller när jag står i min ateljé och målar. Visst jag är ingen Lars Lerin eller Zorn, men det ger mig avkoppling och jag finner ro i det jag gör. Jag känner sådan tacksamhet för det som livet ger och jag vill fortsätta att njuta av det enkla. Jag kräver inte så mycket så länge jag får älska min man, mina barn med familjer och har ett par skor att vandra i, mat för dagen och tak över huvudet. Ja då är jag nöjd och lycklig.

Den här dagen, Nyårsafton har i 30 år betytt något alldeles extra för vår familj. För 30 år sedan såg vår Pernilla dagens ljus på nyårsmorgonen och gjorde familjen så komplett. Nu blir det inget kalas pga ja ni vet ju redan vad. Men lite kaffe och tårta kanske lite falsk sång i närvaro av några få familjemedlemmar får det bli.


Önskar er alla ett Gott Nytt År, men glöm inte att leva i nuet även om ni ser framemot 2021.









lördag 29 augusti 2020

Utmana din bekvämlighet eller rädsla-Fototävling

 I dag vann jag en fototävling, en lokal sådan, men likväl en tävling!!!

Blev övertalad att vara med, tveksam till detta men med mitt motto "Våga mer än Du törs" så anmälde jag mig motvilligt. Blev lite stressigt när jag bara hade ett par dagar på mig. Två morgnar såg jag ljuset bryta igenom morgondimman och i mitt huvud såg jag vackra bilder skapas, men arbetsmoralen sa givetvis att jag skulle åka till jobbet och inte stanna och fota. 

12 olika teman var vad som gällde och jag fick ihop 11 teman även om jag borde ratat några som inte alls var bra, men mamma lärde mig som barn att "Den som sig in i leken ger får också leken tåla" så jag lämnade in bilderna. 

Var prisutdelning i dag och ja, jag blev påmind att inte glömma den av samma goa person som övertalade mig att delta. Åkte dit och tittade på många fina bilder i skyltfönstret längs gågatan.

Döm om min förvåning när första kategorin ska delas ut som heter Grön och den bilden är min!!!Ha ha jag vann!! En kategori, jaha och sen var det kategori nummer 2 Aktiv, och...... jo, min bild dyker upp och jag vann igen. Innan prisutdelningen var slut hade jag vunnit 3 kategorier och dessutom utsåg en totalvinnare av alla kategorier och hör och häpna, jag vinner den också 😊🙏

Ja, så kan de gå när man VÅGAR MER ÄN MAN TÖRS 😜

och som jag också brukar säga, HAR DU ALDRIG PROVAT KAN DU INTE VETA 😛







onsdag 20 maj 2020

En kväll i skogen


 Efter en lång och intensiv dag när soffan lockar enormt och ögonlocken är tunga så hänger jag kameran runt halsen och går en sväng. Tacksam över att ha skogen nästgårds. Fåglarna kvittrar, solens strålar värmer och lugnet och stillheten är som balsam för själen. Hör göken bort i öst, östergök är tröstergök sägs det. Duvhöken gör en dykning ner mot marken och jag går genom gruvorna och tankarna går till männen, kvarngubbarna som arbetade och slet med stenar i veckor i dessa marker. Kan höra hammarslagen dåna och känna lukten av rök från en kolmila. Går så småningom ner mot byn där de körde ner kvarnstenarna med häst som draghjälp. Vedermödor och hårt slit.
I denna pandemitid känner jag stor tacksamhet över att ha skogen till granne, kunna vandra i min ensamhet, sända tankar till mina nära och kära. Både de som är i livet men även dem som finns i hjärtat men i en annan del av universum. Saknar några enormt. särskilt mamma som bara fått uppleva ett av mina barnbarn som jag inte fick chansen att säga hejdå till. Som fick lämna allt för tidigt.
Jag önskar att vi alla lär oss av denna pandemi, vad som är viktigt i livet, vad som faktiskt räknas när dagarna mot livets slut är färre än dagarna från när vi föddes.
Det är lätt att bli djup i tanken men jag känner tacksamhet över den rikedom jag har där familjen är mig allra kärast.
Ja, så kom jag hem ett par timmar senare fylld av energi.






torsdag 19 december 2019

Julstress och SD som största parti-kall är världen

Det lackar mot jul och människor stressar nästan ihjäl sig för att inhandla julklappar för tusentals kronor. Mat ska lagas och julgodis fixas. Paketen slås in och självklart ska det städas, pyntas och granen ska kläs. Efter det ska systembolaget besökas, glögg och julsnaps ska göras och ja, sen kanske då tomten ska komma, alla ska då vara glada och snälla och få exakt den grejen de önskat i sitt paket för annars går det väl inte bra. Önskelistan till tomten som man själv skrev som barn har nu mera blivit en inköpslista som lämnas till morsan eller farsan.
Samtidigt som ovanstående sker så läser jag i de stora kvällstidningarna och numer är det så vanligt att läsa att en tonåring knivdödats, en man har slagits blodig, ett spädbarn har räddats ur ett sopnedkast, ett barn är bortrövat och en pappa misstänks ha tänt på sitt hem där två dör så att man bara scrollar vidare. Men faktum kvarstår att i varje enskilt fall är det en människa av kött och blod, ett barn till en mamma som i detta nu gråter av att inte återse sitt barn. Tänk om ni själva var den mamman eller för den del pappan. Då är det plötsligt inte bara en nyhet i mängden utan då är det personligt, då gör det ont, då är det outhärdligt och sorgen är förlamande och varje minut får du kämpa för att hålla huvudet över ytan. Just i denna stund kämpar en mamma, en pappa, en bror, syster eller mormor, morfar med att förstå hur vardagen och livet ska kunna levas vidare. Vad meningen med livet egentligen är. Vad de har gjort för att livet skulle bli såhär.
Det är också då man bör tänka efter vad som är viktigast och mest värt i livet. Vad vill vi helst ha i livet, vem och vad betyder mest för dig?
Sen säger de på nyheterna att SD har enligt SVT/Novus senaste mätning blivit största parti i Sverige, ja då vet iallafall jag vad jag önskar mig allra mest och vad som   betyder något för mig.

Nu ska snart tusen juleljus tändas och jag hoppas världen kan bli lite snällare och att jag får vakna till en värld utan främlingsfientlighet och en värld med fortsatt demokrati, yttrandefrihet och fred där alla människor är lika mycket värda.

Tack för ordet!

torsdag 2 maj 2019

Bra deal, eller?

Maken säger: Jag ska till optikern i Mora på lördag. Vill du vara med?
Jag: Jaaa! Då kan jag springa Gösta Larsson rundan på 11,2 km.
Maken: Jag hade hoppats få hjälp med val av bågar.....
Jag: Men det kan väl expediten hjälpa till med.....eller?

Hm, för typ 30 år sen hade jag gladeligen sprungit i alla butiker, nu lockar skogen mer än shopping. Vad är det för fel på mig??
Men jag har ju allt jag behöver. Varför köpa en massa när man kan få njuta av våren i skogen och längs Gösta Larsson rundan istället. Där i terrängen kring Bergkarlås växer blåsippor och vitsippor och det är fantastiskt vackert, särskilt på våren.
Men vädret kommer inte att vara så bra på lördag så kanske jag ändå ska vara en god hustru och stödja min man i valet av nya glasögonbågar, ta en fika på café och gå på Zornmuseum istället.
Hm, ja varför inte!
Sen kan han följa mig till Hemus och köra lite militärträning :)
Japp så får det bli!
Jag följer han och sen följer han mig och kör ett lite svettigt pass.

PERFEKT eller hur älskling??