En kväll i skogen

 Efter en lång och intensiv dag när soffan lockar enormt och ögonlocken är tunga så hänger jag kameran runt halsen och går en sväng. Tacksam över att ha skogen nästgårds. Fåglarna kvittrar, solens strålar värmer och lugnet och stillheten är som balsam för själen. Hör göken bort i öst, östergök är tröstergök sägs det. Duvhöken gör en dykning ner mot marken och jag går genom gruvorna och tankarna går till männen, kvarngubbarna som arbetade och slet med stenar i veckor i dessa marker. Kan höra hammarslagen dåna och känna lukten av rök från en kolmila. Går så småningom ner mot byn där de körde ner kvarnstenarna med häst som draghjälp. Vedermödor och hårt slit.
I denna pandemitid känner jag stor tacksamhet över att ha skogen till granne, kunna vandra i min ensamhet, sända tankar till mina nära och kära. Både de som är i livet men även dem som finns i hjärtat men i en annan del av universum. Saknar några enormt. särskilt mamma som bara fått uppleva ett av mina barnbarn som jag inte fick chansen att säga hejdå till. Som fick lämna allt för tidigt.
Jag önskar att vi alla lär oss av denna pandemi, vad som är viktigt i livet, vad som faktiskt räknas när dagarna mot livets slut är färre än dagarna från när vi föddes.
Det är lätt att bli djup i tanken men jag känner tacksamhet över den rikedom jag har där familjen är mig allra kärast.
Ja, så kom jag hem ett par timmar senare fylld av energi.