Gryning

Gryning

lördag 21 november 2015

En mors födelsedag


Mor

 

Du har funnits där för mig sen mitt första andetag

En julnatt så kall och så klar

Du födde mig i gryningen, när natt övergick i dag

En mor och ett barn,

En navelsträng till livets träd förenade oss

Den klipptes av, men kärleken mellan mor och barn blev kvar

 

Du fanns där när jag tog mina första steg

När jag fick min första tand

Och sa mitt första ord

Du fanns där för mig när jag förfrös min hand

Du var alltid där när jag behövde dig.

 

Jag kunde bara tänka att jag skulle ringa dig

Att jag ville prata med dig

Då ringde oftast telefonen och det var alltid Du

Nu har telefonen tystnat, din röst finns inte kvar

Du står inte längre vid köksbänken och tittar ut när jag kommer.

Livets låga blåstes ut,

Men kärleken mellan mor och barn blev kvar

 

Anneli Fagerlund 2012



 

lördag 7 november 2015

Kärlek

       

Den där grå dagen när inget går som det ska
när livet känns så där
och du tänker att du inget vill ha
När regnet öser ner
och mjölklitern trillar ur handen
Du bara känner att du orkar inget mer
Det är då du ska tänka att du går där barfota i sanden
Känner solens strålar och kärleken värma ditt hjärta
när du håller honom i handen
och långsamt försvinner den smärta
som finns där i form av saknaden efter
den kära som en gång gått
som lämnat oss utan att vi förstått
att det enda som räknas och är något värt
är Kärleken



lördag 24 oktober 2015

Tankarna flyter fritt

Tog en löptur i skogen i dag och när det är lätt att springa så flyter tankarna fritt och efteråt har allt som eventuellt tyngt mig lättat och det går lättare att ta itu med saker.
När jag sprang genom Kvarnstensbrottet i dag så slog mig tanken att jag faktiskt sprungit där under minst 40 år. Första gångerna jag sprang där kunde man springa stigen från skjutbanan vid Lindsberg alternativt vägen upp till kraftledningen och just där vägen svänger av den i dag mot Kvarnstensbrottet så fanns en stig som sedan gick ihop med stigen från skjutbanan. På den tiden var det gammelskog och sen kom ett ungskogsområde innan gammelskogen tog vid igen.
Där stigen nu kommer från Grimsåker, nästan vid vändplan där var det hygge då för sådär 40 år sedan.
På den tiden sa man att man sprang genom gruvorna, Kvarnstensbrott var nog ingen som sa utan det gick allmänt under namnet gruvon och Väton.
När vi gick i Utsjöskolan så åkte vi skidor upp till Väton på lunchrasten. Tog väl en stund att ta sig upp men mindre än 5 minuter ner. Oj vad det gick undan nerför backarna mot Utsjöskolan och strax vid stora Rävstenen så svängde spåret mot skolan av i en tvär 90 graders sväng och det var helhäftigt att försöka hinna med på träskidorna.
Min dåvarande hund och
träningskompis Ero
En gång nar jag och mina klasskompisar Håkan, Lena och Sven åkte upp på Väton kom vi på att ta skidspåret ner till Grimsåker istället. Var en härlig utförsåkning med sådana härliga gupp såman fick verkligen jobba med benen för att få ännu mera fart. Numer bygger man skicrossbanor för att få till tekniken.
Hur som helst när vi kom ner bredvid Lenas hus i Grimsåker skulle vi ta lindan nedanför Danils och bortom Ope. Men det fanns ju inga spår!!! Vi pulsade i en halmeter snö och kom väl sent omsider fram till skolan. Kan ju säga att vår fröken Monica inte var glad. Inte det minsta imponerad av att vi faktiskt gjort en jätteprestation under rasten som skidat upp på Väton, ner till Grimsåker och tillbaka till Utsjö skolan. Hon var flyförbannad!!
Så ni kan förstå att många tankar har sorterats och flutit fritt i mitt huvud när jag nött dessa stigar. Rädd har jag också varit men den historian tar vi en annan gång.
Trevlig kväll!



      








fredag 16 oktober 2015

Så kan det gå


I morgon är det 2 veckor sen jag tog ett löpsteg. Då blev det ett nästan två timmar långt pass i obanad terräng och myrmark och lite höjdmetrar. När naturen själv målat alla dessa höstfärger i alla skiftningar som finns är et så härligt att få vara ute. Känslan i kroppen var också bra, kände mig stark.
Tisdagen kom och jag sätter mig på huk för att ta upp lite hundmat och då känner jag hur det liksom halkar till li ländryggen. Tar mig inte upp först, får ställa mig på alla fyra men så är jag till slut uppe och inser att jag fått ryggskott!
Så det har blivit vila, värme, liniment, smärtstillande för att kunna röra mig för hur det än är så är det bra att röra sig och få igång blodcirkulationen. så promenader har det blivit, men pga huvudvärk dagligen och en förlamande trötthet så fick jag uppsöka bästa Jani i går. Han är väl den som jag borde gå till för att underhålla min kropp. Är ju bättre att justera och massera i tid och inte som nu vänta... Var nog dit i vintras senast, då hade jag gått regelbundet en längre tag och bestämde då att det är bra med återkommande tider så att det inte blir såhär. Men det försvann någonstans på vägen, så nu är jag alltså i denna situation.
Han frågar mig såklart vad som hänt och jag beskriver hur hösten varit med fjällmara och många långa pas, endast 2 veckor efter tävlingen på 2100 höjdmetrar sprang jag 14 km sträcka på Vasastafetten och tog ut mig ullständigt, helt klart för nära den andra tävlingen, men vad gör man inte för laget. Sedan blev det långa flygresor och slarv med bålstabilitetsträning under den resan. Så jag vet precis vad som var fel, men gjorde inget åt det. Så skyll mig själv!!
Kom sen på att på söndagen efter senaste långpasset var jag och maken ut och plockade en hink lingon. När jag gått över en liten bro vid järnvägen så flög jag handlöst framåt rakt i backen, höger armen gör skitont med en sådär förlamande känsla och jag trodde för en stund att den var stukad. Men det gick över, tack o lov. Det som orsakade fallet var en ståltråd som låg på backen efter att de en gång i tiden haft stängsel mot järnvägen så att inte korna skulle gå ner på den. Tråden syntes inte men den stoppade min fot så jag föll framstupa. Kom sen på att det kan vara en orsak till att jag drog något snett.
Men Jani inspekterar, och kommenterar " det här var en annorlunda rotering" Jamen hur då, är inte jag annorlunda så säg. Men den korrigerades så benen blev någorlunda lika långa. låsning i bröstrygg och nacke dessutom, så det hade jag inte fixat själv med stretching. Men jag vet att jag kan stretcha i förebyggande så det inte behöver bli såhär.
Dålig compliance är ju sådant jag motiverar till i mitt jobb, så nu ska motivationen även riktas på mig. Jag är faktiskt värd att också få omvårdnad och tid till att ha en kropp som mår bra.
Så då kör vi rehab ett tag för att få igång ångloket. Lite vila i dag bara sen så blir det mera bålstabilitet.
Var rädd om era kroppar, mycket kan vi göra själv, men inte allt i alla fall inte om man fuskat. Egenvård och prehab är väl det bästa, men ibland faller man och då är det bra att hjälp finns att få.
Trevlig fredag!



onsdag 7 oktober 2015

Heta källor toppar på över 2000 meter och svartbjörn

Tog bilen upp till Pocahontas och svängde av Highway 16 för att ta oss till Miette Hot Springs och sedan ta en vandring upp till Sulphur Skyline summit.



I dag var solen framme och topparna syntes så det var fantastisk utsikt och som vanligt så försöker jag insupa alla dofter och alla synintryck. En och annan ekorre dyker upp framför oss och gäckar mig, de är snabba som attan de där små. Fotar dock en fågel som inte är lika snabb.
  
Kan säga att man blir varm ganska fort trots att luften är sval i början, men med en omedelbar och konstant stigning ända upp på toppen så fryser man inte.
Ja jag ska låta bilderna tala för det går inte att beskriva mina känslor när jag går. Känner bara stor och skär lycka och livslust av att bara få gå i naturen utan telefon och tider att passa. Bara äta när jag är hungrig, sova när jag är trött, gå när jag vill. Det är väl kravlöst och alldeles underbart och något som vi alla behöver ibland för att sedan känna glädje i vardag och arbete.
           
             
Bilderna på vacker natur och så har vi då en man som satt i den vatten som kom ur de heta källorna och som rann bredvid en gångväg. Killen tog verkligen vara på vattnets värme och badade då han kände för et. Ganska häftigt tycker jag, istället för att sitta med mängder av människor i poolen. Vem han var? Ingen aning men här är han i alla fall. Roligt med någon som gör något som inte faller inom normen. Sen finns bilden på det varma vattnet när det kom direkt från berget, luktade mycket svavel.
Svartbjörnen, ja den dök också upp när vi var på väg därifrån. Ganska stor, ganska svart, ganska irriterad då han visslade varnande åt oss. Men när fotot togs satt vi i bilen.


Trevlig kväll och njut av livet! För ni vet väl om att livet är här och nu- inte sen!
Kram





lördag 3 oktober 2015

Första dagen i Jasper och vi ser Grizzly

En tidigare skogsbrand vid Sinking Lake

Första dagen i Jasper och nu ska vi ut på vandring!
Jag har läst och jag har googlat och tittat på kartor och kollat turistsajter...och igår fick vi även information av hyresvärden som jobbar för Jaspers Nationalpark. Tänkte att det var intressant att få lite inside information. Hon rekommenderade flera ställen vi redan planerat att se men även några nya, bl.a. Miette Hot Spring, men det var tufft att gå upp dit enligt henne, många höjdmeter, men maken säger att det räds vi inte. Så himla glad att han sa det. Då hade ju han satt ribban och inte jag!!
Men det var lite mulet när vi vaknade och dimman låg kring topparna, så att göra en topptur på morgonen kändes lite bortkastat. Visst höjdmetrar är bra, men man vill ju ha utsikt också.
Så vi valde att köra en liten sväng och kolla närområdet innan Visitor Center öpnade för att där kolla om det fanns någon björnvarning och avstängda områden innan vi gav oss ut. Ja, det var faktiskt min idé!!                                                                   
Hann med en del forografering och såg några djur innan vi senare beslöt att vandra genom Maligne Canyon och därefter åka upp till Maligne Lake.
Denna Canyon var vacker att gå genom, djupa raviner där flodvattnet och isen skapat vackra urgröpningar och formationer. På en del ställen är denna kanjon 50 meter djup och på vissa ställen endast ett par meter. Finns flera broar att gå över och absolut värt att ägna några timmars vandring åt.


Uppe vid Maligne Lake bestämmer vi att gå runt Moose Lake men sen ser jag skylten till Bald Hills och då bestämmer vi dvs jag att vi ska gå upp till Bald Hills eller i alla fall en bit....dimman har ju dragit bort från topparna.     
Så vi går lätt till att börja med, lite mera motlut sen, men oerhörd vacker natur. Eller till att börja med är det som att gå hemma, sen förändras naturen och det blir brantare och brantare. Har en fantastisk utsikt ner över Maligne Lake. Vi kommer upp till en lite platå och där framme står ett par grabbar. Trevliga och språksamma från Saskatchewan. De hade varit i Banff och tältat, regnat hela tiden, men i dag skiner solen, för nu har det spruckit upp. De frågar om Sverige och vandringar här och är så intresserade, de brukar vandra en del.


Ove vill vända och gå ner, men det vill inte jag. Solen skiner, vi har gott om tid och jag vill till toppen. Så jag säger att han kan vända så springer jag upp och kommer ner efter honom sen. Det är inte så långt kvar... Hm, nej jag följer med om vi tar det lite lugnt säger han och så går vi. Grabbarna har gått före oss.
Mitt huvud far som vanligt runt åt alla håll för att insupa den vackra utsikten och försöka upptäcka växter ,färger och djur. Andas djupt och känner doft av alla möjliga växter och klar härliga luft. Visst nu är det inga träd längre, det är väl därför toppen heter Bald Hills antar jag. Det är en smal stig uppåt, brant så den går som en serpentin fram och tillbaka och man kan tro att man kan tro att det är avslutningen på Tour de ski och snart är vi ikapp Johaug, Nej just nej det var inte Tour de ski, det var grabbarna från Saskatchewan som vi gick förbi. Ena grabben säger att han borde tränat mer, Ove vågar inte yttra att han är dåligt konditionstränad, då kanske den rara grabben blivit knäckt.
Så är vi då uppe, det blåser rätt friskt så nu är det läge att på med kläder innan kameran åker fram. Så fantastiska vyer det är här uppe. Ja det är absolut värt at få lite puls för att se detta.
Grabbarna kommer upp och de frågar om vi vill att de ska fotografera oss och det tackar vi såklart ja till. Sen är det Oves tur att fota grabbarna och då ser jag att stigen fortsätter bortåt. Ser ut att bli en dalgång längre bort efter 2-300 meter så jag ska precis säga till Ove att jag springer bort och tittar när du fotar grabbarna.
I samma sekund ser jag den där bruna stora ulliga björnen. Precis åt samma håll jag skulle springa!!
Look look! Ropar jag åt de andra och vi står en bra stund och tittar och jag fotar så gott det nu går. Den är på ca 400 meters avstånd så bilderna är väl inte de allra bästa, men tillräckligt bra för att se att det är en Grizzlybjörn. Grabbarna är lyriska och jag likaså. Shit, va häftigt och nu är jag helt hundra säker på att Ove är nöjd med att ha följt med mig upp till Bald Hills. Björnen ser ut att gräva och på det avståndet är det svårt att veta varför han gräver men vi kollar in den i ca 5-10 minuter innan vi bestämmer oss för att vända och gå ner och låta den vara ifred. Kändes ändå ganska säkert avstånd.                     
När vi kommer ner till där stigen går runt Moose Lake blir det lite mera övertalning och sen går vi även den turen. Det är ganska flackt och stilla, har sett en björnbajs, men inget annat.
Men så kommer vi fram till sjön, Moose Lake och där står några och tittar och folk sitter längre bort vid strandkanten ca 100 meter framför oss. Där i vattnet ca 5 meter från folket som sitter på strandkanten är en älgko i vattnet och äter sjögräs från botten!!
Jag fattar inte att folk vågar vara så nära. Fotar litegrann, ser hur kon plötsligt börjar gå upp mot stranden och folket får plötsligt fart.                                    
Så ser man då en kalv komma ner från skogen, och efter ytterligare en stund hör vi kon stå och locka och se där en kalv till. Det är dessutom brunsttid så det är inte omöjligt att en älgtjur lurar i närheten, så nog finns det våghalsiga människor som definitivt inte vet eller förstår att en aggressiv älgko inte är att leka med. Men vi höll betryggande avstånd och jag fick mina foton.

Nöjd och glad går vi vidare och tar bilen för att åka hemåt.        


Moose Lake
Athabasca River

tisdag 29 september 2015

Den första veckan i Canada

Första september flög vi iväg på vår resa till Canada. Vi har tänkt under så många år att vi skulle vilja åka dit och till slut bestämde vi helt enkelt att i år åker vi. Så redan i januari började vi planeringen med vad vi ville göra och vart vi skulle. Blev en hel del mejlkontakt med släktingar i Canada och planering med dem då vi absolut ville besöka dem. Dessutom ville vi vandra i någon nationalpark och där låg Jasper och Banff högst på min önskelista. Finns flera platser också, men dessa fanns tillräckligt nära för att få in i resvägen.
Vi skulle besöka både öst och västkusten och ville absolut bada fötterna i både Atlanten och The Pacific alltså Stilla Havet. Så vi började med Atlanten och ett besök hos makens släkt i Moncton. Där hade vi fyra underbara dagar tillsammans med Mark och Frances och vi hade nöjet att få spendera en dag på Prince Edward Island tillsammans med David och såklart Mark och Frances.
Vi besökte Fundy Bay som sägs ha världens högsta tidvatten på en skillnad av nästan 17 meter.
Tidvatten på väg Fundy Bay
Fiskbyn vid Peggys cove
Var även ut till Peggys Cove och vandrade på klipporna vid den vackra fyren och den underbara fiskebyn. Frances hade som alltid gjort en fantastisk picknick korg som vi åt med god aptit samtidigt som vi blickade ut över havet.
Vi besökte även platsen där den hemska flygkraschen med Swissair där 229 personer dog en bit utanför Peggys Cove i Atlanten. Det var en vacker plats där ett minnesmonument satts upp för de förolyckade. För den som vil läsa om olyckan finns en artikel här:


I Hartland finns en gammal inbyggd träbro över floden St. Johns River den var fantastisk att se. Inbyggda broar gjordes förr av den anledning att hästarna inte skulle bli skrämda och skena när de åkte med häst och vagn över vattnet.
Pier 21 i Halifax fick vi också tillfälle att besöka, dit makens släkting kom när hon som "war bride" emigrerade till Canada efter att ha träffat  och förälskat sig i en flygkapten som nödlandade  den 16 december 1943 i den småländska sjön Åsnen under andra värdskriget. Planet var då beskjutet och besättningen blev internerade på I 13 och där i stan träffade han sin blivande fru, mor till den man vi nu besökte i Moncton. Mellan åren 1928 till 1971 kom över en miljon immigranter till Kanada och Pier 21 och numer finns där ett museum, men vi var för sena för dagen så de hade stängt.
Ja vi hade fantastiska dagar med många skratt och nöjen tillsammans med familjerna G.

Pier 21
Bron till Prince Edward Island 13 km lång
Hartland Bridge 391 meter lång
Självklart äter man hummer och massor av annan havsmat i det Maritima landskapet
Peggys Cove
                 
Fundy Bay


Thanks to Mark and Fran for wonderful Days





söndag 30 augusti 2015

Dimma, blodvite och nakenbad med en holländare och en Undersåkerbo

Dimman ligger tjock över Gåsenstugorna och snön är alldeles utanför fönstret. Vinterns snö alltså, en månad innan jag kom låg snön ända upptill taket och stugvärden hittade inte bäcken där man tar vatten ifrån. Nu har det smält rejält men som sagt snö fortfarande vid stugknuten.
Får höra att en tjej trillat vid vadet i Gåsån i går och troligtvis brutit handleden. Ja, det är sånt som händer ibland...
Igår gjorde jag en förändring i vandringsplanerna från att gå till Stensdalen och sen Vålådalen så ändrar jag mig och tar Härjångsdalen ner förbi Vålåstugan idag och så vidare mot Lunndörrsstugorna nästföljande. Då jag tog två etapper igår kan jag utöka turen lite. Härjångsdalen har jag aldrig gått förut, bara åkt skoter vintertid så det var spännande och annorlunda. Redan från start fick jag gå runt pga snö och överhäng vid en ganska vild fors. Stugvärden hade sagt att man kunde gå rakt över, men jag tog det säkre före risken att hänget skulle rasa och jag skulle försvinna i vattnet i den imma som rådde och ingen skulle kanske se mig förrän långt senare... Någon gång kommer sommarvärmen att smälta snön och isen och jag vill inte riskera att åk i.

Så jag får vandra uppåt längs ån och sen ta av mig skorna och ner i plurret och vada, men som sagt hellre det. Blir närmare 1 km omväg men gå är jag bra på så det gör inget.         


När jag är åter nere där leden går kommer ett annat par som också skulle gå samma väg, de står en bra stund och tvekar innan de går rakt över där jag fegade. Det gick bra för dem, det höll, men man kan hellre ta lite risker när man är två och kan hjälpa varandra.
Till at börja med är dimman tjock och jag går strax ifrån de andra två och snart är jag inne i Härjångsdalen och dimman stiger så jag har kilometer lång utskit ner mot Härjångsån och Härjångssjöarna. Ser den enda ripkullen på hela turen och strörenar här och där. Idag vandrar jag i mycket snö för här råder vårvinter..


Blir flera vad att ta sig över och jag är lite smått fundersam på vadet över Härjångsån. Det har varit högt vattenstånd, mycket snö och is än och forsen är vild så jag har lite tankar på den när jag går. Stugvärden sa att det är lite lättare att gå över ca 20 meter ovan leden. Kommer så fram till ån och ser på en gång att här kommer jag inte över, inte en chans. kollar ca 20 meter upp, Nej lika djupt och vilt vatten här. Hm, hur ska jag nu? Ser en tjej sitta på andra sidan, hon vinkar och försöker säga något men det är brett och det forsar så et finns inte en chans att vi ska kunna prata med varandra. Tittar mig omkring efter en vandringsstav som någon lämnat men inget sånt finns. Går högre upp mot sjön och då inser jag att jag sista biten hamnat på vinterleden, det förklarar att det var så djupt och nu ser jag sommarleden. Här ser det ändå hyfsat bra ut. Står och läser av vattnets fors och strömvirvlar så jag vet hur jag ska ta mig över. Har ingen lust att står i isvatten och fundera någon längre stund. Så när planen sitter i huvudet letar jag fram en vägkäpp som de haft som extra led stolpe på sjön. Byter skor, lossar avbärarbältet på ryggsäcken ifall jag trillar omkull sen är det bara att kliva i. Det gäller att känna att man har fotfäste innan nästa fot lyfts, stenarna är hala och vattnet har sin kraft så käppen är ett gott stöd. Men jag har lyckats hitta platsen att gå över i och vattnet når strax ovan knäna så et går bra. Sätter mig en stund och torkar fötter och fikar lite innan jag börjar gå. Pratar lite med tjejen som sitter där, hon har just fikat och ska gå över också men åt det håll jag kom från. Hon pratar engelska och är också ensam på sin vandring. Frågar henne om hon vill att jag ska stanna när hon går över men nej det behöver jag ej. Så jag går vidare, strax innan ån kröker sig kollar jag en sista gång uppåt och ser tjejen å väg ut i forsen högre upp än där jag gick. Inser omgående att det där går inte bra, vattnet når henne efter ca 10 meter till låren och hon får vända om. Så står hon i isvattnet och kollar hur hon ska gå och det går fort at tappa känsel i fötter och ben när vattnet är kallt. Skyndar mig och vänder om och innan jag är framme har hon åter testat att vada på fel ställe. Så jag kommer fram till henne och visar var jag gick och hon tar samma ställe som mig. försent ser jag att hon har ryggsäcken och avbärarbältet fastspänt, försöker ropa men hon hör inte. Men nu kommer hon över och vänder sig om och vinkar glatt som hälsning. Skönt, nu kan jag gå med lätta steg igen.


Solen kommer och det är härligt att gå så framme vid Vålåstugorna hejar jag och pratar med stugvärdarna och tar ett snabbt beslut att fortsätta vandringen till Lunndörrsstugan. Väderprognosen har lovat sämre väder och regn nästa dag och jag vill gärna stanna en natt i Lunndörsstugan är jag bott en hel sommar. Så valet är lätt solen skiner och klockan är bara 15.30 och jag vet att den här sträckan är oerhört vacker att gå nere i fjällnära skog med underbara fjällbjörkar och torrakar som är vridna i de mest fantastiska skulpturer. Dessutom är det två hängbroar att gå över vid Vålån och Tronnan.
Möter några andra vandrare i närheten av stugan men sen blir jag ensam igen, på väg ner mot Vålån så ser jag en hägg som blommar!! i slutet av juli.
                            




Hängron över Vålån är hög och dessutom är en planka trasig, men den känns så lätt efter att ha klarat Handölans Storfors. Det står inte på förrän jag är vid Tronnan och ska över även den hängbron. Här sätter jag händerna på vajern och börjar gå och fasen va ont det gör när jag råkar få in en trasig del av vajerns ståltråder rakt in i fingret. Blodet droppar och när jag kommer över får jag agera sjuksyster på mig själv. 
Längre ner efter denna å rinner den ihop med och bildar Vålån, det är en vacker plats och går ni här någon gång så finns det en fin tältplats alldeles i närheten av bron och så kan man fortsätta ner till sammanslagningen av åarna. Har tältat här förr och spanat in området så nu går jag vidare. Blir ännu en bro och ett vad att gå över men här har jag tur då två träd ramlat så perfekt att man kan balansera på dem över vattnet. Skönt att slippa blöta fötterna igen.
Njuter nu verkligen av att gå i et område där jag varit så många gånger, känner igen mig och mår bara gott.
Framme vid Lunndörrsstugan får jag dela rum med två trevliga damer och vi har en hel del att prata om. Köper mig sen en öl och går till bastun men den får jag dela med två karlar, en från Holland och en från Undersåker. Ja,vi har också massor att prata om. Vem säger att man är ensam på fjället??  Sen blir det nakenbad i tjärn och ännu en vända in i bastun och den 90 gradiga värmen och ölen, ja den var god efter ca 35-36 km vandring i dag genom snö och is.