Fick en längtan till fjällen igår, men då tiden var för
knapp så fick det bli en tur till Lybergets fäbodar och dess omnejd. Det är ett
naturreservat som ligger i Malung-Sälens kommun och ca 20 km från samhället. Vägen
dit upp är en fin grusväg och igår var den nysladdad och tjugo gånger
bättre och finare att köra än E45:an till Mora. Ja du Reinfeldt, det är
bedrövligt att en skogsbilväg är finare än en Europaväg!!
På vägen upp så dök gamla minnen upp från den tid när
vi åkte rally efter Kvilselsvägen, med Kecke, Johnne, Conny och brorsan.
Brorsan hade en Saab V4 med störbåge i och på kvällarna åkte vi dit och så
körde man vägen in typ 5 km
och kollade om det fanns någon annan bil efter vägen. Var det ingen
där åkte vi tillbaka och sen var det bara att ge järnet. Vintertid fanns
gott om snövallar och den vägen har 52 kurvor på 5 km så den inbjöd till
rallykörning. Ja det var tider det och självklart hade vi en bil till med
ifall vi körde av, för mobiler fanns ju inte då. Ja tänk den gången när ,min
kusin o Jonne E o Johnne S i hans gula 142:a var vid Hoppnäset
och åkte bil på isen och den brast!!! Minus 20 grader, snö och beckmörkt.
Känslan när bilen for genom isen glömmer jag aldrig. Mobiltelefon nähä, det
fanns inte på den tiden, men vi överlevde alltid alla hyss. I dag går
ingen ut utan telefon, tiderna förändras.
Som sagt minnen dyker upp, som den gången vi hade
skidträning i klubben och skulle köra backintervaller efter vägen och vi hade
några gubbat som stod med bilarna efter vägen och hade lysena på så vi såg var
vi skulle springa. Eller den gången det var blankis efter vägen och Ingvar var
livrädd när vi skulle åka upp till Lyberget och han höll på att svimma när
pappa sa att vi hade sommardäck på bilen!!
Man passerar några fäbodar på vägen upp och den första är
Myckelbergets fäbod och där gick oftast snögränsen. Ibland åkte vi skidor redan
i mitten av oktober i detta skidparadis och då var det barmark nere i byn men
vid Myckelbergets fäbod där började det bli vitt på backen. Därefter passerar
man Lakölen och senare Lyåns fäbod. I går gick det får efter vägen vid Lakölen
och det kändes härligt att se djur gå på skogen. Hoppas bara de slipper bli
uppätna avden stora. Sen bär det vidare upp till Lybergets fäbod där
skidspåren utgick ifrån förr. Tyvärr är det naturreservat numer så man får inte
köra upp spår med skoter längre. Samtidigt är det bra att naturen får finnas
kvar ostörd och vacker. Tyvärr skämmer vindkraftverken vid Kyrkberget trakten
och tar bort en del av dess skönhet. Ni som inte varit hit upp och vandrat
stigen vidare till Lybergsgnupen bör packa en fikakorg och ta en tur. Skogen är
av urskogstyp, utsikten vidunderlig och du kan se många olika fågelarter, lavar
och mossor samt annan växtlighet. Det finns många gamla fäbodstugor och gårdar
vid alla fäbodar på väg upp, så det finns enormt mycket att se.
Har packat min löparrygga med vätska, kikare, kamera,
elastisk linda, första förband, Gu energigel, handskar, buff och en vindjacka.
sen tar jag stigen mot Öjs-Lyberget, stigen går slingrande mellan träd och
rötter, det gäller att vara snabb i fötterna och parera varje sten och rot.
Nästan som att vara i fjällnära terräng och Lybergets fäbodar ligget på ca 527
möh. Efter några kilometer så sprang jag över en myr och sen bar det uppåt och
det blev ganska tätt och där tappade jag bort stigen. Men jag fortsatte där det
såg fint ut och sen efter ett tag så insåg jag att jag åter var ute i skogen i
ett område där jag faktiskt inte varit tidigare då jag inte sprungit söderut
där förut, Ingen karta, ingen täckning på mobilen i det området och ingen eller
jo sonen var den enda som viste var jag var, men han bor ju i Östersund. Hm
alltså nu ska jag då inte komma vilse, inte ramla ner i något stup och helst
inte bryta något ben. Hittar en hel del fina klippor som kanske är
klättringsbara, men jag lyssnade till förnuftet och testade inte denna gång.
Eftersom jag inte hittade någon stig drog jag därefter norrut då jag hade stup
öster om mig och efter ett tag och ett antal kilometers löpning i obanad urskog
så kom jag på stigen som går till Hiselen och den tog jag utför. Det är så fint
här men bär ganska brant utför. Rötter och stenar i massor och trolskt. Helt
plötsligt fastnar jag med skon i något och jag flyger handlöst i backen, slår
knär i en björkslana och där ligger jag i framstupa läge. Ligger kvar två
sekunder och känner efter om allt är helt, Ja, jo det verkar så, bara lite luft
som slogs ur lungorna. Upp igen och ser ar skoremmen fastnat i en rot. Då har
jag åter testa om jag lider av benskörhet, men klarade testet galant, Puh!!
Nästan framme vid vägänden ner mot
Hiselen vänder jag och springer samma väg tillbaka och nu är det ju uppför, Ja
du Montèn även om inte ni har backar i Bergebo så har vi det här :) Väl
uppe igen tar jag stigen mot Gnupen. Passerar en del myrar som lyser i sin
vackraste färgskala. Uppe på Gnupen sätter jag mig vid stupets kant och tar
fram kikaren, så härligt att bara sitta och lyssna till tystnaden, se ut över
Venjan, Kättbo och alla fäbodar som syns. Solen värmer så skönt och jag är
ensam med mina tankar. Magiskt!! Tar sen och letar mig ner mot nordsidan för
att där hitta en stig vid änden av tjärnen och sen springer jag alla myrar där
skidspåren gick förr. Låter tankarna glida i väg som vanligt och jag njuter
verkligen av att springa på guld orange färgade myrar. Efter två timmar
och tjugo minuter var jag åter vid bilen och jag är fylld av energi.
Nu åker jag hem och duschar och sen blir det nybakande
kanelbullar och lingondricka hos min dotter.
En underbar dag som gör mig nöjd, pigg och glad!!