Gnupen en fantastisk plats

Fick en längtan till fjällen igår, men då tiden var för knapp så fick det bli en tur till Lybergets fäbodar och dess omnejd. Det är ett naturreservat som ligger i Malung-Sälens kommun och ca 20 km från samhället. Vägen dit upp är en fin grusväg och igår var den nysladdad och tjugo gånger bättre och finare att köra än E45:an till Mora. Ja du Reinfeldt, det är bedrövligt att en skogsbilväg är finare än en Europaväg!!

På vägen upp så dök gamla minnen upp från den tid när vi åkte rally efter Kvilselsvägen, med Kecke, Johnne, Conny och brorsan. Brorsan hade en Saab V4 med störbåge i och på kvällarna åkte vi dit och så körde man vägen in typ 5 km och kollade om det fanns någon annan bil efter vägen. Var det ingen där åkte vi tillbaka och sen var det bara att ge järnet. Vintertid fanns gott om snövallar och den vägen har 52 kurvor på 5 km så den inbjöd till rallykörning. Ja det var tider det och självklart hade vi en bil till med ifall vi körde av, för mobiler fanns ju inte då. Ja tänk den gången när ,min kusin o Jonne E o Johnne S  i hans gula 142:a var vid Hoppnäset och åkte bil på isen och den brast!!! Minus 20 grader, snö och beckmörkt. Känslan när bilen for genom isen glömmer jag aldrig. Mobiltelefon nähä, det fanns inte på den tiden, men vi överlevde alltid alla hyss. I dag går ingen ut utan telefon, tiderna förändras.

Som sagt minnen dyker upp, som den gången vi hade skidträning i klubben och skulle köra backintervaller efter vägen och vi hade några gubbat som stod med bilarna efter vägen och hade lysena på så vi såg var vi skulle springa. Eller den gången det var blankis efter vägen och Ingvar var livrädd när vi skulle åka upp till Lyberget och han höll på att svimma när pappa sa att vi hade sommardäck på bilen!!

Man passerar några fäbodar på vägen upp och den första är Myckelbergets fäbod och där gick oftast snögränsen. Ibland åkte vi skidor redan i mitten av oktober i detta skidparadis och då var det barmark nere i byn men vid Myckelbergets fäbod där började det bli vitt på backen. Därefter passerar man Lakölen och senare Lyåns fäbod. I går gick det får efter vägen vid Lakölen och det kändes härligt att se djur gå på skogen. Hoppas bara de slipper bli uppätna avden stora.  Sen bär det vidare upp till Lybergets fäbod där skidspåren utgick ifrån förr. Tyvärr är det naturreservat numer så man får inte köra upp spår med skoter längre. Samtidigt är det bra att naturen får finnas kvar ostörd och vacker. Tyvärr skämmer vindkraftverken vid Kyrkberget trakten och tar bort en del av dess skönhet. Ni som inte varit hit upp och vandrat stigen vidare till Lybergsgnupen bör packa en fikakorg och ta en tur. Skogen är av urskogstyp, utsikten vidunderlig och du kan se många olika fågelarter, lavar och mossor samt annan växtlighet. Det finns många gamla fäbodstugor och gårdar vid alla fäbodar på väg upp, så det finns enormt mycket att se.

 

Har packat min löparrygga med vätska, kikare, kamera, elastisk linda, första förband, Gu energigel, handskar, buff och en vindjacka. sen tar jag stigen mot Öjs-Lyberget, stigen går slingrande mellan träd och rötter, det gäller att vara snabb i fötterna och parera varje sten och rot. Nästan som att vara i fjällnära terräng och Lybergets fäbodar ligget på ca 527 möh. Efter några kilometer så sprang jag över en myr och sen bar det uppåt och det blev ganska tätt och där tappade jag bort stigen. Men jag fortsatte där det såg fint ut och sen efter ett tag så insåg jag att jag åter var ute i skogen i ett område där jag faktiskt inte varit tidigare då jag inte sprungit söderut där förut, Ingen karta, ingen täckning på mobilen i det området och ingen eller jo sonen var den enda som viste var jag var, men han bor ju i Östersund. Hm alltså nu ska jag då inte komma vilse, inte ramla ner i något stup och helst inte bryta något ben. Hittar en hel del fina klippor som kanske är klättringsbara, men jag lyssnade till förnuftet och testade inte denna gång. Eftersom jag inte hittade någon stig drog jag därefter norrut då jag hade stup öster om mig och efter ett tag och ett antal kilometers löpning i obanad urskog så kom jag på stigen som går till Hiselen och den tog jag utför. Det är så fint här men bär ganska brant utför. Rötter och stenar i massor och trolskt. Helt plötsligt fastnar jag med skon i något och jag flyger handlöst i backen, slår knär i en björkslana och där ligger jag i framstupa läge. Ligger kvar två sekunder och känner efter om allt är helt, Ja, jo det verkar så, bara lite luft som slogs ur lungorna. Upp igen och ser ar skoremmen fastnat i en rot. Då har jag åter testa om jag lider av benskörhet, men klarade testet galant, Puh!!

 

Nästan framme vid vägänden ner mot Hiselen vänder jag och springer samma väg tillbaka och nu är det ju uppför, Ja du Montèn även om inte ni har backar i Bergebo så har vi det här :)  Väl uppe igen tar jag stigen mot Gnupen. Passerar en del myrar som lyser i sin vackraste färgskala. Uppe på Gnupen sätter jag mig vid stupets kant och tar fram kikaren, så härligt att bara sitta och lyssna till tystnaden, se ut över Venjan, Kättbo och alla fäbodar som syns. Solen värmer så skönt och jag är ensam med mina tankar. Magiskt!! Tar sen och letar mig ner mot nordsidan för att där hitta en stig vid änden av tjärnen och sen springer jag alla myrar där skidspåren gick förr. Låter tankarna glida i väg som vanligt och jag njuter verkligen av att springa på guld orange färgade myrar. Efter två timmar och tjugo minuter var jag åter vid bilen och jag är fylld av energi.

Nu åker jag hem och duschar och sen blir det nybakande kanelbullar och lingondricka hos min dotter.

En underbar dag som gör mig nöjd, pigg och glad!!