Bladet börjar fyllas

Bladet börjar fyllas..........


Var upp till mina "gamla" fina arbetskamrater i tisdags och fikade och kramades. Kändes så varmt och skönt att hälsa på dem. Vi hade en trevlig pratstund, trots att de hade fult upp så tog de sig tid för mig. Kändes varmt i mitt hjärta med så fina kollegor. Ser nu fram emot en trevlig fredagkväll med lite festligheter med gänget. Träffas i ett stall, cowboyklädsel, Hm undrar just vad de hittat på :)


Roligt ska det bli!


I går kväll var jag till Falun på Tjejruset med mina nya kollegor. Härliga tjejer som tagit emot mig så varmt och det känns också varmt och tryggt. Att göra något gemensamt på jobbet stärker lagkänslan och sammanhållningen även på arbetsplatsen och det blev en del skratt.
I strålande sol och värme sprang vi 5 km runt Lugnet och jag kom in på 21 minut o 40 sekunder. Nöjd och glad och bara 4 minuter efter Karolina Höjsgaard, det duger gott för en tant som mig :D

Efter loppet så fick vi njuta i fortsatt sol och mumsa i oss vår picnic, kan en onsdagkväll göras bättre?

Efter loppet avnjöt vi vår picnic i solen. Kan en onsdagkväll bli bättre?

Starten, jag syns lite i framkant på bilden

Vänder blad

Ett kapitel i livet har avslutats. Slutet på det kapitlet blev mycket dåligt. Hade så gärna skrivit de sista raderna på ett helt annat sätt, men ibland händelsen som bestämmer vad som ska skrivas.
Jag hoppas dock få göra ett tillägg om kapitlet lite längre fram och då ska jag vara mer bestämmande om hur och vad tillägget ska handla om :)
Nu vänder jag blad och påbörjar ett nytt kapitel........... än är bladet tomt....

Tack till er alla, mina fina kollegor!

Sista arbetshelgen på jobbet är gjord, med både vemod och sorg men ändå en känsla av lite nyfinkenhet på vad som kommer. Det var inget jag ville, men ibland kommer man till vägens ände eller mera till en vägkorsning, där ett val ska göras. Måste göras.
Jag tvekade länge, funderade vad jag ville, vad mitt hjärta kände och vad mitt förnuft sa. Det var svårt, jag ville ha råd, ville ha hjälp att ta beslut, men valet var mitt. För en gångs skull följde jag förnuftet och svek mitt hjärta.
Jag valde en ny väg, en helt annan väg. En väg som kan bli spännande, men definitivt annorlunda.
Gör jag rätt?
Det vet jag inte.
Förnuftet säger att jag ska ge det en chans, jag gillar utamningar, jag gillar att göra nya saker och jag ska som vanligt ge 110 procent av mig själv.
Med en trygghet att kunna vända om, att kunna göra en 180 graders vändning och komma åter, att jag är välkommen tillbaka är skönt och värmer mitt hjärta.
Jag kommer att sakna er mina kollegor och patienter. Ni finns för alltid med mig och de åren som varit har varit roliga, lärorika, slitsamma, annorlunda, sorgliga och ja, helt underbara.
Många minnen har jag och dem bevarar jag i mitt hjärta tillsammans med er, mina fina arbetskamrater och kollegor.




Blickar nu fram emot en arbetsdag där jag kanske hinner både kissa och äta varje dag. Där jag knyter nya kontakter och mycket är redan på gång och jag känner mig välkommen. Det kommer att bli bra.

Kanske jag skaffar mig en liten get istället :)

Händer

Dina händer ligger i ditt knä
Fårade av åren vilar de stillsamt
Knutna med fingrarna tätt sammanflätade
Som om de höll fast i varandra
Händer som gjort så mycket genom livet,
där varje liten fåra har sin historia

 

Det nyfödda barnets hand
Med fem fingrar små
Vilken lycka när alla fem fingrar räknas för första gången
När barnet suger på sin tumme
med smackande trygga ljud
När första streckgubben ritas av den lilla knubbiga handen
och barnets hand skriver sitt namn med spretiga olikstora bokstäver

 

Kärlekens hand smeker din kind
Så mjuk, så len och så underbart varm
En ring träs på ditt finger,
den glimmar vackrare än något annat
och lovar kärlek och trohet
Smekande ömhet
Av den allra vackraste handen

 

Händer är så vackra att se på
Den gömmer ett helt livs historia
Glädje, arbete och vedermödor
Fårade av åren vilar de nu stilla i Ditt knä
Sammanflätade, krokiga och trötta
med en längtan att åter få hålla någons hand

 

A Fagerlund 20140102

Harkonberget vid Siljansfors

På väg hem från jobbet stannade jag i Siljansfors där det finns ett skogsmuseum och en försökspark  som inrättades 1921 och är den äldsta av de försöksparker som tillhör skogsvetenskapliga fakulteten vid Sveriges lantbruksuniversitet. I morse snöade det lätt, men när arbetsdagen var slut sken solen och det var + 11 grader. Perfekt löpväder. Det är såå himla kul att springa i olika miljöer och att få upptäcka skog och natur på många olika ställen.
Någon frågade mig hur jag törs, och jag tänker vadå törs?? Vad finns att vara rädd för i skogen? Skulle vara mer rädd att gå i en stad där man kan läsa dagligen att människor, rånas, mördas och våldtas. Nej därute i naturen behöver man inte vara rädd, och har man bara lite koll åt vilket håll man springer och vart man ställt bilen så kommer man alltid tillbaka. I dag finns ju vägar överallt och man kan alltid ha dem som yttre referens och ta sig tillbaka, bara lite bonus om man skulle springa lite fel. Men här i Siljansfors finns olika stigar som är uppmärkta så det var lätt som en plätt.
Hade kameran med så det blev ett intervallpass idag, men lite fotografering mellan fartökningarna. Längs 5 km spåret fanns en tipspromenad med 15 (?) frågor för en som vill gå och banan är gulmarkerad. Det var en jättefin stig, dock stenigt och mycket rötter på en del ställen så man fick vara snabb i fötterna ibland, men det är bra. Ibland var stigen slät som ett rumsgolv. Man färdades genom gammelskog, skog där hyggesbränning skett och gallrad skog osv. Efter att ha passerat, eller ja, jag avvek lite från stigen för att kolla in sjön Jugan och dess damm, Jugån som då rinner från sjön Jugan ledde stigen under en kilometer upptill Harkonberget som ligger 375 möh och har en vacker utsiktsplats över Siljan och Venjanssjön (gissar att det var Venjansjön, men det kan var fel). Här fanns en sittplats med bänkar och möjlighet att grilla för den som vill. Därefter blev det utförslöpning i stort sett hela vägen tillbaka, och det är just utför jag vill bli snabbare, att våga låta benen rulla på. Egentligen vet jag inte varför, vad ska en tant på 52 år behöva springa fort utför för? Ja, men nu vill jag det för att ännu kunna hänga med ungdomarna på springturer så då är det mitt mål och alla ska få ha vilka mål de vill, eller hur??
Jag stannade flera gånger och fotade och jag kände verkligen att jag skulle vilja ha tid att springa här flera gånger och då kanske mera fritt och inte följa stigarna. Kanske skulle jag då ha en karta med. Hursom helst så fanns där skyltar med beskrivning över en del platser som passerades. Bland annat ett gammalt odlingsröse, en gammal boningsplats, en hundgrav där hunden Lola blivit begravd, fanns t.o.m en gravsten rest för hunden. När jag kom tillbaka tog jag en sväng runt Knattespåret, var kanske en kilometer lång och gjord för barn. En riktigt rolig upptäcktsstig är det fanns målade stenar och träd som fått ögon. Skyltar förklarade på barns språk vilka fåglar som fanns i området och på en sten låg en målad huggorm med varningstext att inte gå närmare. Halvvägs var det en rastplats för matsäckspaus. Kan tänka mig att den stigen kan vara rolig att gå för barn i 4-6 års ålder kanske något äldre och sen när man är i min ålder!!!
Hit ska jag igen.