Tankar i natten om Vasalopp och Vintergata

Vaknar tidigt, kan inte somna om, vrider och vänder mig och stiger sedan upp. Nybryggt kaffe doftar ljuvligt klockan 03:30. Tänker på att det hade kunnat vara en Vasaloppsförberedelse på gång men det är en vecka för tidigt. 4 gånger har jag stått på startlinjen i Berga by. Gått upp i arla morgontimmen, ätit frukost och förbannat mig själv för att jag anmält mig och varit tvungen att stiga upp ur en skön säng. Nu vaknar jag utan klocka och förbannar att jag inte ska åka Vasaloppet. Att jag inte ska stå på startlinjen och köra de nio milen mellan Sälen och Mora. Första gången jag åkte var jag ung, relativt dåligt tränad eller orutinerad för ett långlopp och fick ifrysning under skidorna när jag kom upp på myrarna innan Smågan. Det var torr drivsnö i spåren däruppe och vid start fuktig snö, ett rent ut sagt skitföre. Tog tvärslut någonstans längs den förbannade kraftledningen mellan Hökberg och Mora och trodde jag skulle dö ensam längs spåret. Slut på energi kom jag ändå i mål till slut på 6 timmar och 58 minuter. Jag tyckte det var en hemsk upplevelse att totalt gå in i väggen och jag minns hur en skidkompis stod med någon dricka på slutet och jag fick lite energi som räckte någon kilometer innan det åter svartnade för ögonen. Jag har inget minne av målgången och det var en ren och skär skräckupplevelse.
Startade sedan något år senare och åkte då så sakta att jag efter målgång funderade på att vända och åka tillbaka till Sälen :)
Åkte sedan 2001 och kom i mål på 6,35 och då var upplevelsen lite mera positiv och jag visste mer vad som väntade.
Sista gången jag åkte var 2005 och då hade pappa vunnit en startplats men fick ryggskott två veckor innan och gav platsen till mig. Det var svinkallt vid start. Minns att jag stod viden brasa innan vi fick gå in i startfållan och försökte hålla värmen.
Tyckte att jag åkte sakta och det kändes som jag inte kom någonstans, men insåg sen att det blev min snabbaste tid i Vasaloppet och kom i mål på 5,43 och en 69:e plats. Den tiden är jag ganska stolt över trots att jag tyckte att jag slet, men det är klart, nio mil är väl kanske lite ansträngande.
Nu är klockan 04:21 och jag sitter i soffan och kan alltså inte sova!! Så då går tankar från en vintergata i skidspåret till en annan vintergata.

Hittar en artikel om att Nattmörkret är utrotningshotat!! Va?
Jo, för ca 20 år sedan inträffade en jordbävning i Los Angeles och det blev strömavbrott. Människor hörde av sig till larmcentralen och berättade om en gigantiskt silvermoln ovan staden. Visade sig vara Vintergatan!!
Enligt en organisation som heter International dark sky association har ungefär 80% (!!) av västvärldens befolkning aldrig sett vintergatan pga gatlampor och reklamskyltar. Hur äsker källan är hatr jag ej tagit reda på och det spelar ingen roll för jag tror säkert att det kan vara så i storstäder. Att många människor aldrig fått uppleva ett nattmörker, en vintergata från en storskog eller från ett fjäll.
Tänk er att ligga på marken vid värmen av en lägereld och se på stjärnorna på himlen. Det är då man är levande, då man är i nuet och då man känner lugn och frid. Det är alltså 80% av västvärldens befolkning som aldrig sett vår vintergata. Stackars människor vad det gått miste om.
Nu ska iaf jag sätta mig i mörkret och se på stjärnorna en stund för det är faktiskt nästan stjärnklart ute.

När ditt barn leker med mobilen får ett annat barn dö i kvicksilverförgiftning

När dina barn leker med mobiltelefoner och spelar dataspel så kryper femåriga barn i gruvgångar som är så trånga och mörka att vuxna människor inte kommer fram.
De barnen bryter kobolt som används till batterier i mobiltelefoner, datorer och elbilar.
Barnen arbetar oftast helt utan skyddsutrustning och ingen svensk person skulle tillåtas vistas ens i närheten av liknande förhållanden som dessa barn i sydamerikanska och afrikanska länder tvingas göra. I de små koboltgruvor i Kongo-Kinshasa och Mali kryper barnen i gruvgångar under jord.
CNN gjorde ett reportage med ett filmteam och då började regeringstjänstemän på plats att jaga bort barnen från gruvorna så de självklart inte vill visa upp att barnarbete pågår. Filmteamet stoppades sedan av polis och regeringstjänstemän. De lyckades dock intervjua en nioårig pojke som kom dagligen till gruvan tillsammans med sin pappa. En annan pojke som var 14 år vittnade om 24-timmarspass nere i gruvan. Han kom dit på morgonen och fick gå hem morgonen därpå. Han berättar för Amnesty att han ständigt är sjuk.

Jag och min man var i Röros för några år sedan och såg en fotoutställning om gruvarbetande barn, samt hur de tvättade mineralerna de fick fram. Jag blev starkt berörd och tårarna kom när man ser små barn som blivit kvicksilverförgiftade pga arbetet i gruvorna. Benen var förtvinade, de svälte till döds, minnesbilderna är hemska. Detta för att vi i västvärlden ska använda miljövänliga elbilar. För att våra barn och barnbarn ska leka med sina mobiler och spela dataspel. För att vi ska kunna ringa och surfa runt, ungefär som jag gör nu.
Det är så sjukt!!! Det är så hemskt hur vår värld blivit. Vi har kommit så långt i vår utveckling att vi avvecklar hela vår värld. Vi förstår inte vårt bästa. Forskningen och utvecklingen har gått för långt. Vi ser inte konsekvenserna av vad som sker eller vi tar dem inte på allvar.
Små barn som borde få leka får jobba i livsfarlig miljö, tvingas ner i osäkra gruvgångar, ner i mörker i 24-timmars pass för att ditt barn ska få leka med sin mobil.
Tänk på det en stund.
Själv glömmer jag inte bilderna av en liten liten kille som ligger med döda ögon, förtvinade ben och med en ung mamma som gråter bredvid. Allt detta för att vi i västvärlden ska få det vi vill ha.