Tankarna flyter fritt

Tog en löptur i skogen i dag och när det är lätt att springa så flyter tankarna fritt och efteråt har allt som eventuellt tyngt mig lättat och det går lättare att ta itu med saker.
När jag sprang genom Kvarnstensbrottet i dag så slog mig tanken att jag faktiskt sprungit där under minst 40 år. Första gångerna jag sprang där kunde man springa stigen från skjutbanan vid Lindsberg alternativt vägen upp till kraftledningen och just där vägen svänger av den i dag mot Kvarnstensbrottet så fanns en stig som sedan gick ihop med stigen från skjutbanan. På den tiden var det gammelskog och sen kom ett ungskogsområde innan gammelskogen tog vid igen.
Där stigen nu kommer från Grimsåker, nästan vid vändplan där var det hygge då för sådär 40 år sedan.

På den tiden sa man att man sprang genom gruvorna, Kvarnstensbrott var nog ingen som sa utan det gick allmänt under namnet gruvon och Väton.

När vi gick i Utsjöskolan så åkte vi skidor upp till Väton på lunchrasten. Tog väl en stund att ta sig upp men mindre än 5 minuter ner. Oj vad det gick undan nerför backarna mot Utsjöskolan och strax vid stora Rävstenen så svängde spåret mot skolan av i en tvär 90 graders sväng och det var helhäftigt att försöka hinna med på träskidorna.

Min dåvarande hund och
träningskompis Ero

En gång nar jag och mina klasskompisar Håkan, Lena och Sven åkte upp på Väton kom vi på att ta skidspåret ner till Grimsåker istället. Var en härlig utförsåkning med sådana härliga gupp såman fick verkligen jobba med benen för att få ännu mera fart. Numer bygger man skicrossbanor för att få till tekniken.

Hur som helst när vi kom ner bredvid Lenas hus i Grimsåker skulle vi ta lindan nedanför Danils och bortom Ope. Men det fanns ju inga spår!!! Vi pulsade i en halmeter snö och kom väl sent omsider fram till skolan. Kan ju säga att vår fröken Monica inte var glad. Inte det minsta imponerad av att vi faktiskt gjort en jätteprestation under rasten som skidat upp på Väton, ner till Grimsåker och tillbaka till Utsjö skolan. Hon var flyförbannad!!
Så ni kan förstå att många tankar har sorterats och flutit fritt i mitt huvud när jag nött dessa stigar. Rädd har jag också varit men den historian tar vi en annan gång.
Trevlig kväll!

      

Så kan det gå

I morgon är det 2 veckor sen jag tog ett löpsteg. Då blev det ett nästan två timmar långt pass i obanad terräng och myrmark och lite höjdmetrar. När naturen själv målat alla dessa höstfärger i alla skiftningar som finns är et så härligt att få vara ute. Känslan i kroppen var också bra, kände mig stark.
Tisdagen kom och jag sätter mig på huk för att ta upp lite hundmat och då känner jag hur det liksom halkar till li ländryggen. Tar mig inte upp först, får ställa mig på alla fyra men så är jag till slut uppe och inser att jag fått ryggskott!
Så det har blivit vila, värme, liniment, smärtstillande för att kunna röra mig för hur det än är så är det bra att röra sig och få igång blodcirkulationen. så promenader har det blivit, men pga huvudvärk dagligen och en förlamande trötthet så fick jag uppsöka bästa Jani i går. Han är väl den som jag borde gå till för att underhålla min kropp. Är ju bättre att justera och massera i tid och inte som nu vänta... Var nog dit i vintras senast, då hade jag gått regelbundet en längre tag och bestämde då att det är bra med återkommande tider så att det inte blir såhär. Men det försvann någonstans på vägen, så nu är jag alltså i denna situation.
Han frågar mig såklart vad som hänt och jag beskriver hur hösten varit med fjällmara och många långa pas, endast 2 veckor efter tävlingen på 2100 höjdmetrar sprang jag 14 km sträcka på Vasastafetten och tog ut mig ullständigt, helt klart för nära den andra tävlingen, men vad gör man inte för laget. Sedan blev det långa flygresor och slarv med bålstabilitetsträning under den resan. Så jag vet precis vad som var fel, men gjorde inget åt det. Så skyll mig själv!!
Kom sen på att på söndagen efter senaste långpasset var jag och maken ut och plockade en hink lingon. När jag gått över en liten bro vid järnvägen så flög jag handlöst framåt rakt i backen, höger armen gör skitont med en sådär förlamande känsla och jag trodde för en stund att den var stukad. Men det gick över, tack o lov. Det som orsakade fallet var en ståltråd som låg på backen efter att de en gång i tiden haft stängsel mot järnvägen så att inte korna skulle gå ner på den. Tråden syntes inte men den stoppade min fot så jag föll framstupa. Kom sen på att det kan vara en orsak till att jag drog något snett.
Men Jani inspekterar, och kommenterar " det här var en annorlunda rotering" Jamen hur då, är inte jag annorlunda så säg. Men den korrigerades så benen blev någorlunda lika långa. låsning i bröstrygg och nacke dessutom, så det hade jag inte fixat själv med stretching. Men jag vet att jag kan stretcha i förebyggande så det inte behöver bli såhär.
Dålig compliance är ju sådant jag motiverar till i mitt jobb, så nu ska motivationen även riktas på mig. Jag är faktiskt värd att också få omvårdnad och tid till att ha en kropp som mår bra.
Så då kör vi rehab ett tag för att få igång ångloket. Lite vila i dag bara sen så blir det mera bålstabilitet.
Var rädd om era kroppar, mycket kan vi göra själv, men inte allt i alla fall inte om man fuskat. Egenvård och prehab är väl det bästa, men ibland faller man och då är det bra att hjälp finns att få.

Trevlig fredag!

Heta källor toppar på över 2000 meter och svartbjörn

Tog bilen upp till Pocahontas och svängde av Highway 16 för att ta oss till Miette Hot Springs och sedan ta en vandring upp till Sulphur Skyline summit.



I dag var solen framme och topparna syntes så det var fantastisk utsikt och som vanligt så försöker jag insupa alla dofter och alla synintryck. En och annan ekorre dyker upp framför oss och gäckar mig, de är snabba som attan de där små. Fotar dock en fågel som inte är lika snabb.
  
Kan säga att man blir varm ganska fort trots att luften är sval i början, men med en omedelbar och konstant stigning ända upp på toppen så fryser man inte.
Ja jag ska låta bilderna tala för det går inte att beskriva mina känslor när jag går. Känner bara stor och skär lycka och livslust av att bara få gå i naturen utan telefon och tider att passa. Bara äta när jag är hungrig, sova när jag är trött, gå när jag vill. Det är väl kravlöst och alldeles underbart och något som vi alla behöver ibland för att sedan känna glädje i vardag och arbete.
           
             
Bilderna på vacker natur och så har vi då en man som satt i den vatten som kom ur de heta källorna och som rann bredvid en gångväg. Killen tog verkligen vara på vattnets värme och badade då han kände för et. Ganska häftigt tycker jag, istället för att sitta med mängder av människor i poolen. Vem han var? Ingen aning men här är han i alla fall. Roligt med någon som gör något som inte faller inom normen. Sen finns bilden på det varma vattnet när det kom direkt från berget, luktade mycket svavel.
Svartbjörnen, ja den dök också upp när vi var på väg därifrån. Ganska stor, ganska svart, ganska irriterad då han visslade varnande åt oss. Men när fotot togs satt vi i bilen.


Trevlig kväll och njut av livet! För ni vet väl om att livet är här och nu- inte sen!
Kram

Första dagen i Jasper och vi ser Grizzly

En tidigare skogsbrand vid Sinking Lake

Första dagen i Jasper och nu ska vi ut på vandring!

Jag har läst och jag har googlat och tittat på kartor och kollat turistsajter...och igår fick vi även information av hyresvärden som jobbar för Jaspers Nationalpark. Tänkte att det var intressant att få lite inside information. Hon rekommenderade flera ställen vi redan planerat att se men även några nya, bl.a. Miette Hot Spring, men det var tufft att gå upp dit enligt henne, många höjdmeter, men maken säger att det räds vi inte. Så himla glad att han sa det. Då hade ju han satt ribban och inte jag!!

Men det var lite mulet när vi vaknade och dimman låg kring topparna, så att göra en topptur på morgonen kändes lite bortkastat. Visst höjdmetrar är bra, men man vill ju ha utsikt också.

Så vi valde att köra en liten sväng och kolla närområdet innan Visitor Center öpnade för att där kolla om det fanns någon björnvarning och avstängda områden innan vi gav oss ut. Ja, det var faktiskt min idé!!                                                                   
Hann med en del forografering och såg några djur innan vi senare beslöt att vandra genom Maligne Canyon och därefter åka upp till Maligne Lake.

Denna Canyon var vacker att gå genom, djupa raviner där flodvattnet och isen skapat vackra urgröpningar och formationer. På en del ställen är denna kanjon 50 meter djup och på vissa ställen endast ett par meter. Finns flera broar att gå över och absolut värt att ägna några timmars vandring åt.

Uppe vid Maligne Lake bestämmer vi att gå runt Moose Lake men sen ser jag skylten till Bald Hills och då bestämmer vi dvs jag att vi ska gå upp till Bald Hills eller i alla fall en bit....dimman har ju dragit bort från topparna.     

Så vi går lätt till att börja med, lite mera motlut sen, men oerhörd vacker natur. Eller till att börja med är det som att gå hemma, sen förändras naturen och det blir brantare och brantare. Har en fantastisk utsikt ner över Maligne Lake. Vi kommer upp till en lite platå och där framme står ett par grabbar. Trevliga och språksamma från Saskatchewan. De hade varit i Banff och tältat, regnat hela tiden, men i dag skiner solen, för nu har det spruckit upp. De frågar om Sverige och vandringar här och är så intresserade, de brukar vandra en del.


Ove vill vända och gå ner, men det vill inte jag. Solen skiner, vi har gott om tid och jag vill till toppen. Så jag säger att han kan vända så springer jag upp och kommer ner efter honom sen. Det är inte så långt kvar... Hm, nej jag följer med om vi tar det lite lugnt säger han och så går vi. Grabbarna har gått före oss.
Mitt huvud far som vanligt runt åt alla håll för att insupa den vackra utsikten och försöka upptäcka växter ,färger och djur. Andas djupt och känner doft av alla möjliga växter och klar härliga luft. Visst nu är det inga träd längre, det är väl därför toppen heter Bald Hills antar jag. Det är en smal stig uppåt, brant så den går som en serpentin fram och tillbaka och man kan tro att man kan tro att det är avslutningen på Tour de ski och snart är vi ikapp Johaug, Nej just nej det var inte Tour de ski, det var grabbarna från Saskatchewan som vi gick förbi. Ena grabben säger att han borde tränat mer, Ove vågar inte yttra att han är dåligt konditionstränad, då kanske den rara grabben blivit knäckt.
Så är vi då uppe, det blåser rätt friskt så nu är det läge att på med kläder innan kameran åker fram. Så fantastiska vyer det är här uppe. Ja det är absolut värt at få lite puls för att se detta.
Grabbarna kommer upp och de frågar om vi vill att de ska fotografera oss och det tackar vi såklart ja till. Sen är det Oves tur att fota grabbarna och då ser jag att stigen fortsätter bortåt. Ser ut att bli en dalgång längre bort efter 2-300 meter så jag ska precis säga till Ove att jag springer bort och tittar när du fotar grabbarna.
I samma sekund ser jag den där bruna stora ulliga björnen. Precis åt samma håll jag skulle springa!!
Look look! Ropar jag åt de andra och vi står en bra stund och tittar och jag fotar så gott det nu går. Den är på ca 400 meters avstånd så bilderna är väl inte de allra bästa, men tillräckligt bra för att se att det är en Grizzlybjörn. Grabbarna är lyriska och jag likaså. Shit, va häftigt och nu är jag helt hundra säker på att Ove är nöjd med att ha följt med mig upp till Bald Hills. Björnen ser ut att gräva och på det avståndet är det svårt att veta varför han gräver men vi kollar in den i ca 5-10 minuter innan vi bestämmer oss för att vända och gå ner och låta den vara ifred. Kändes ändå ganska säkert avstånd.                     
När vi kommer ner till där stigen går runt Moose Lake blir det lite mera övertalning och sen går vi även den turen. Det är ganska flackt och stilla, har sett en björnbajs, men inget annat.
Men så kommer vi fram till sjön, Moose Lake och där står några och tittar och folk sitter längre bort vid strandkanten ca 100 meter framför oss. Där i vattnet ca 5 meter från folket som sitter på strandkanten är en älgko i vattnet och äter sjögräs från botten!!
Jag fattar inte att folk vågar vara så nära. Fotar litegrann, ser hur kon plötsligt börjar gå upp mot stranden och folket får plötsligt fart.                                    
Så ser man då en kalv komma ner från skogen, och efter ytterligare en stund hör vi kon stå och locka och se där en kalv till. Det är dessutom brunsttid så det är inte omöjligt att en älgtjur lurar i närheten, så nog finns det våghalsiga människor som definitivt inte vet eller förstår att en aggressiv älgko inte är att leka med. Men vi höll betryggande avstånd och jag fick mina foton.


Nöjd och glad går vi vidare och tar bilen för att åka hemåt.        



Moose Lake

Athabasca River