Fjällfunderingar och semesterplaner

Förra sommaren blev det ingen riktig fjällvandring. Bara några enstaka dagsturer och jo, någon natt i tält blev det. Men att sätta upp tältet bredvid bilen känns lite fusk även om det är bättre än inget. 

Att det blev så var ju liksom för att vi inte planerat för någon tur egentligen. Men så blev längtan för stor så vi slängde i ryggsäck, tält och  övriga prylar man behöver när vi ändå skulle upp till Jämtland.

Tänkte ta ett par dagar i Bydalsfjällen på hemvägen och gå en bit upp på fjället och ha som basläger. Efter första dagsturen så skulle vi ju fixa käk och det var då vi insåg att vi packat för snabbt.

Ingen brännare till gasolköket var med!! Grrr, ja ja, vi packade ihop, åkte till en pizzeria och sen drog vi ner till Flatruet efter en tur i Ljungdalen.

Men det är historia, nu vill jag iväg. Jag vill kanske ta en springtur i år. Kanske en tur mellan stugor för att minimera packningen. 

Gissa om jag är avundsjuk på den tur som sonen gjorde i somras. Önskar att jag vore så stark, det var såå jäkla häftigt.

Han sprang mellan Vallbo-Anarisstugan- Lunndörrsstugan-Vålåstugan-Gåsen-Stensdalen- Vålådalen- Vallbo vilket blir 10,5 mil. Det är en tur som den vanlige fjällvandraren använder en vecka till och han gör det på en och samma dag!! Sjukt imponerad att ensam springa den turen, ja nu fick han påhejning av sin fru under några kilometer innan Lunndörrsstugan och från Gåsen mötte en kompis upp. 10,5 mil på 14 timmar och 17 minuter, fattar ni vad jag är imponerad men också lite avundsjuk.

Dessa trakter är så fina och jag skulle så gärna springa samma tur eller gå fungerar också, det är ju så häftigt att springa i fjällen. Lite mera rehab så kanske, kanske...

På väg mota Anaris

Det är några år sedan jag gick/joggade själv från Ramundberget till Vallbo via Fältjägarstugan, Helags, Sylarna, Gåsen, Vålåstugan, Lunndörren och Issjödalen. Det tog mig 4 övernattningar och jag njöt varje sekund.

Kan verkligen rekommendera denna sträcka, men har man inte varit där förut så finns mycket att se och njuta av så ha inte för bråttom.

Vi får se vad sommaren erbjuder i vandringsväg, kanske det kan bli någon vintertur också i fjällen. Beror lite på väder och vind. 

Helags

Bjuder på lite bilder från fjällvandring i Jotunheimen, Helags

och Marsliden. Kanske kan det inspirera till en semester i Sverige. Själv tar jag fram kartor och drömmer mig bort.......

Hjärnstark

Människan föds med olika gener och vi har en stor uppsättning av sådana, runt 23000. Samtidigt så har vi 100 miljarder hjärnceller som i sin tur har 100 000 (!) kopplingar mellan hjärncellerna.

Förstår ni då hur svårt det är att tänka rätt???
Vilse i hjärna??? Fel vägval mellan hippocampus och amygdala, då kan det bli galet.

Nej skämt åsido, det här gör det väldigt komplext och såklart att det inte enbart är generna som styr oss, utan det är annat som också spelar in. Bland annat miljön vi lever i, hur vi lever och vad vi gör.

Det tycker jag är superintressant!! 

Tänk att vi faktiskt kan påverka vår hjärna, att vi kan hjälpa den att hitta "motorvägar" inne i hjärnan så att hjärnan kan kommunicera snabbare och effektivare mellan de olika områdena i den ungefär två knytnävsstora del av vår kropp.

Vad ska vi då göra för att träna vår hjärna? Lösa korsord och soduko? Nej, faktiskt inte. Eller det är också bra, men ger inte samma effekt som fysisk träning, konditionsträning!!

Ja, så är det, äntligen kan jag nu få läsa att mina teorier stämmer!!. För jag har själv alltid känt mig starkare, mera avslappnad om jag sprungit, åkt skidor eller cyklat före eller efter en stressig dag på jobbet. Jag stressar inte upp mig så lätt och när akuta saker inträffar blir jag ofta fokuserad och målinriktad.
Är ni intresserade så kan ni läsa mer om detta i Anders Hansens bok Hjärnstark.
Själv tänker jag rehabträna mitt knä och se till att jag blir fri från halsont så jag kan träna hjärnan genom att åka skidor i solskenet.
Må så gott där ute och ta väl hand om er. Tiden på jorden är knapp och det gäller att leva så länge vi får, för sen är det försent.

Lyssna till din inre röst

Var så glad i går att flexa ut från jobbet och ta en skatetur på skidor. Åkte hem, bytte om och kände lite motstånd till att åka iväg. Hade plötsligt ingen lust, men tänker att latheten ska inte vinna. Så jag tog mig iväg till "Kruthuset" som inte längre finns men som alltid kommer att heta så hos oss som minns och vet att det en gång funnits.

Börjar åka och känner fortfarande ett motstånd och en olust, men kör ändå och solen värmer så efter Kvarnstensbrottet tänker jag att jag ska åka upp mot Storåsen och bara njuta av stillheten och ledigheten. Möter en bekant och hans hund på vägen över första myren där skoterleden går. Hejar glatt och åker vidare. Upptäcker att skaren håller för mig och nu är det lite trevligare, men inte samma känsla som en tur på skaren brukar vara. 

Tar sedan fram telefon och livesänder och det ÄR verkligen fint och skönt i solen. Lägger ner telefonen och drar vidare och efter ca 2 minuter kommer jag till grusvägen upp till Storåsen. Är lite smalt i diket upp på vägen och  det är stenhård is pga skotrar som åkt. Är nog lite okoncentrerad och har blicken framåt då jag vill upp till kojan. 

Plötsligt tar det tvärnit med vänsterskidan och jag drar i backen med en jäkla smäll. Höger insida knä tar smällen och jag vrålar av smärta och känner illamåendet gå genom kroppen. Fattar inte vad som hände först men märker ju att jag sitter fast med vänsterskidan i en liten grankvist som är fastfrusen i isen som jag inte sett. Efter en stund lyckas jag få av skidorna och blir sittande i min ömklighet ute i ödemarken. Reser mig upp och försöker stödja ner höger ben som är kraftlöst och bara skakar. 

Jaha, vad gör jag nu?

Åker på rumpan nerför den lilla backen tills jag är på plan mark igen. Försöker få på mig skidorna igen och bara det tar en stund då det sitter snö under pjäxorna och jag kan inte stödja högerben. Nu känner jag mig lite ynklig faktiskt, men också förbannad. Att bli förbannad i det läget är ändå bra för jag tänker då fasen inte ringa efter hjälp. Har iallafall ett ben att åka på och staka på en skida kan jag, några utförsbackar är det ju men det lär nog lösas på något sätt, tänker jag.

Stakar över första myren och längst bort på den ser jag någon komma. Upptäcker att det är en cyklist!! 

Plötsligt funderar jag om jag har blivit knäpp och ser syner, men nej, tack och lov, cyklisten stoppar mig och säger

 "Ursäkta är detta vägen till Malung? "

Hm, nej, du kommer från Malung, men du kan ju fortsätta skoterleden ner till Örsåsen och ta grusvägen hem via Backselen, svarar jag. 

Egentligen är det inget konstigt att cykla efter skoterleden det har även jag gjort, men just då var jag inte beredd att möta någon. Hoppas hon hittade hem igen.

Efter ca en kilometer så känns knät bättre och jag tar mig ner till bilen och tar mig hem. 

Efter en varm dusch och lite mat så lägger jag mig i soffan och när maken kommer hem går jag upp men då kan jag inte längre stödja på benet. Kraften är borta och jag klarar inte att hålla emot när försöker sätta ner benet. Har rejält ont igen och det gör ont från lårmuskel ner under foten men mest i knät som är ordentligt svullet. 

Tacksam för att vi har kryckor hemma så nu är de mina vänner.

Smärtan är lite bättre i dag, men svullnaden är lika, så idag blir det vila.

Jag borde lyssna lite mer på vad mitt inre försökte säga mig igår. Jag skulle inte åka skidor, det var det mitt inre ville säga när jag kände motstånd. Det var inte lathet, bara en varning om att något skulle hända. Har ju upplevt det förut och nu måste jag lyssna till dessa varningssignaler.

Jag är inte bitter, jag ska se på 3-milen nu istället och vila några dagar så är jag säkert på banan igen.

Var rädd om er och lyssna till vad den inre rösten säger er. Det är farligt att gå emot den :)