Dimma, blodvite och nakenbad med en holländare och en Undersåkerbo

Dimman ligger tjock över Gåsenstugorna och snön är alldeles utanför fönstret. Vinterns snö alltså, en månad innan jag kom låg snön ända upptill taket och stugvärden hittade inte bäcken där man tar vatten ifrån. Nu har det smält rejält men som sagt snö fortfarande vid stugknuten.
Får höra att en tjej trillat vid vadet i Gåsån i går och troligtvis brutit handleden. Ja, det är sånt som händer ibland...

Igår gjorde jag en förändring i vandringsplanerna från att gå till Stensdalen och sen Vålådalen så ändrar jag mig och tar Härjångsdalen ner förbi Vålåstugan idag och så vidare mot Lunndörrsstugorna nästföljande. Då jag tog två etapper igår kan jag utöka turen lite. Härjångsdalen har jag aldrig gått förut, bara åkt skoter vintertid så det var spännande och annorlunda. Redan från start fick jag gå runt pga snö och överhäng vid en ganska vild fors. Stugvärden hade sagt att man kunde gå rakt över, men jag tog det säkre före risken att hänget skulle rasa och jag skulle försvinna i vattnet i den imma som rådde och ingen skulle kanske se mig förrän långt senare... Någon gång kommer sommarvärmen att smälta snön och isen och jag vill inte riskera att åk i.

Så jag får vandra uppåt längs ån och sen ta av mig skorna och ner i plurret och vada, men som sagt hellre det. Blir närmare 1 km omväg men gå är jag bra på så det gör inget.         

När jag är åter nere där leden går kommer ett annat par som också skulle gå samma väg, de står en bra stund och tvekar innan de går rakt över där jag fegade. Det gick bra för dem, det höll, men man kan hellre ta lite risker när man är två och kan hjälpa varandra.
Till at börja med är dimman tjock och jag går strax ifrån de andra två och snart är jag inne i Härjångsdalen och dimman stiger så jag har kilometer lång utskit ner mot Härjångsån och Härjångssjöarna. Ser den enda ripkullen på hela turen och strörenar här och där. Idag vandrar jag i mycket snö för här råder vårvinter..


Blir flera vad att ta sig över och jag är lite smått fundersam på vadet över Härjångsån. Det har varit högt vattenstånd, mycket snö och is än och forsen är vild så jag har lite tankar på den när jag går. Stugvärden sa att det är lite lättare att gå över ca 20 meter ovan leden. Kommer så fram till ån och ser på en gång att här kommer jag inte över, inte en chans. kollar ca 20 meter upp, Nej lika djupt och vilt vatten här. Hm, hur ska jag nu? Ser en tjej sitta på andra sidan, hon vinkar och försöker säga något men det är brett och det forsar så et finns inte en chans att vi ska kunna prata med varandra. Tittar mig omkring efter en vandringsstav som någon lämnat men inget sånt finns. Går högre upp mot sjön och då inser jag att jag sista biten hamnat på vinterleden, det förklarar att det var så djupt och nu ser jag sommarleden. Här ser det ändå hyfsat bra ut. Står och läser av vattnets fors och strömvirvlar så jag vet hur jag ska ta mig över. Har ingen lust att står i isvatten och fundera någon längre stund. Så när planen sitter i huvudet letar jag fram en vägkäpp som de haft som extra led stolpe på sjön. Byter skor, lossar avbärarbältet på ryggsäcken ifall jag trillar omkull sen är det bara att kliva i. Det gäller att känna att man har fotfäste innan nästa fot lyfts, stenarna är hala och vattnet har sin kraft så käppen är ett gott stöd. Men jag har lyckats hitta platsen att gå över i och vattnet når strax ovan knäna så et går bra. Sätter mig en stund och torkar fötter och fikar lite innan jag börjar gå. Pratar lite med tjejen som sitter där, hon har just fikat och ska gå över också men åt det håll jag kom från. Hon pratar engelska och är också ensam på sin vandring. Frågar henne om hon vill att jag ska stanna när hon går över men nej det behöver jag ej. Så jag går vidare, strax innan ån kröker sig kollar jag en sista gång uppåt och ser tjejen å väg ut i forsen högre upp än där jag gick. Inser omgående att det där går inte bra, vattnet når henne efter ca 10 meter till låren och hon får vända om. Så står hon i isvattnet och kollar hur hon ska gå och det går fort at tappa känsel i fötter och ben när vattnet är kallt. Skyndar mig och vänder om och innan jag är framme har hon åter testat att vada på fel ställe. Så jag kommer fram till henne och visar var jag gick och hon tar samma ställe som mig. försent ser jag att hon har ryggsäcken och avbärarbältet fastspänt, försöker ropa men hon hör inte. Men nu kommer hon över och vänder sig om och vinkar glatt som hälsning. Skönt, nu kan jag gå med lätta steg igen.


Solen kommer och det är härligt att gå så framme vid Vålåstugorna hejar jag och pratar med stugvärdarna och tar ett snabbt beslut att fortsätta vandringen till Lunndörrsstugan. Väderprognosen har lovat sämre väder och regn nästa dag och jag vill gärna stanna en natt i Lunndörsstugan är jag bott en hel sommar. Så valet är lätt solen skiner och klockan är bara 15.30 och jag vet att den här sträckan är oerhört vacker att gå nere i fjällnära skog med underbara fjällbjörkar och torrakar som är vridna i de mest fantastiska skulpturer. Dessutom är det två hängbroar att gå över vid Vålån och Tronnan.
Möter några andra vandrare i närheten av stugan men sen blir jag ensam igen, på väg ner mot Vålån så ser jag en hägg som blommar!! i slutet av juli.
                            




Hängron över Vålån är hög och dessutom är en planka trasig, men den känns så lätt efter att ha klarat Handölans Storfors. Det står inte på förrän jag är vid Tronnan och ska över även den hängbron. Här sätter jag händerna på vajern och börjar gå och fasen va ont det gör när jag råkar få in en trasig del av vajerns ståltråder rakt in i fingret. Blodet droppar och när jag kommer över får jag agera sjuksyster på mig själv. 

Längre ner efter denna å rinner den ihop med och bildar Vålån, det är en vacker plats och går ni här någon gång så finns det en fin tältplats alldeles i närheten av bron och så kan man fortsätta ner till sammanslagningen av åarna. Har tältat här förr och spanat in området så nu går jag vidare. Blir ännu en bro och ett vad att gå över men här har jag tur då två träd ramlat så perfekt att man kan balansera på dem över vattnet. Skönt att slippa blöta fötterna igen.

Njuter nu verkligen av att gå i et område där jag varit så många gånger, känner igen mig och mår bara gott.
Framme vid Lunndörrsstugan får jag dela rum med två trevliga damer och vi har en hel del att prata om. Köper mig sen en öl och går till bastun men den får jag dela med två karlar, en från Holland och en från Undersåker. Ja,vi har också massor att prata om. Vem säger att man är ensam på fjället??  Sen blir det nakenbad i tjärn och ännu en vända in i bastun och den 90 gradiga värmen och ölen, ja den var god efter ca 35-36 km vandring i dag genom snö och is.

Långvandring och rädsla som övervanns

Idag bär det av mot Sylarna efter en stadig frukost som jag unnade mig inne på fjällstationen. Nybakat grovt bröd, havregrynsgröt, juice, ägg och kaffe står man sig på länge och smakar ljuvligt. En lyx värd att unna sig.
Till att börja med är det ganska flack terräng med några vad för mig som inte har kängor. Kallt vatten som fötterna att bli som russin, men ändå friskt att känna vattnets virvlar runt vaderna. En och annan fjällabb syns liksom ljungpiparen som gör mig sällskap ibland. Annars är det ganska lugnt, tyst rofyllt och bara mina egna tankar.
För den som aldrig varit i fjällen så är det svårt att beskriva hur det är. Det är tyst men ändå inte, det är ljuvlig doft av grönska och jord, sol som värmer eller vind som fläktar svalkande skönt, ingen mygg, ingen knott, bara jag, en liten liten del i universum. Antingen gillar man det eller så gör man det inte. Att sen vandra tillsammans med någon kan göra upplevelsen starkare, någon att prata med, att äta med, att prata med, att tillsammans upptäcka saker och kanske någon som peppar och stöttar om man blir trött. Men att gå ensam ger en sinnesfrid och du blir verkligen här och nu. Lär känna dig själv hur du fungerar i olika situationer, hur du löser problem, även om några dagar bara är kort tid. Men du får faktiskt lov att lära dig umgås med dig själv. Det har jag upptäckt att många inte kan. De får panik om de är själva för då tänker de för mycket. Men det kanske är det som behövs för att lära känna sig själv, tycka om sig själv och  därmed må bra. Jaja nog om det... nu vandrar vi.

Eller nej, stigen är så fin och lättvandrad och säcken sitter bra p ryggen ca 10-11 kilo, jag vill jogga så det blir några kilometers jogg fram till Miesketjakke, vindskyddet där jag tänkte ta mig till Ekorrdörren. Visar sig dock ligga dimma på topparna och de går långt ner i dalen och massor med snö så förnuftet säger att jag ska låta den leden vara och gå direkt mot Sylarna. Lyssnar till förnuftet och vandrar vidare och tänker på när vi gick här med barnen en gång. Då valde vi vägen över Herrklumpen men även där är dimman tät så jag väljer bort även den. Ser man inget är det ingen idé. Många minnen kommer och jag är så tacksam att ha gjort vandringar med dem. Pernilla var 9 år då och hennes stövel gick sönder, så hon fick ha en plastpåse i den för att inte bli våt då det regnade mycket den gången och en enorm åska.

Efter 22 km o 6 timmars vandring och jogg är jag framme vid Sylstationen och här ska jag övernatta enligt planen, men det är tjockt med folk så jag bestämmer mig raskt att fortsätta till nästa stuga vid Gåsen. Det är ca 18 km dit och den första kilometern ner mot gamla Sylen innan leden mot Gåsen viker av möter jag minst 20-25 personer som ska upp till Sylarna. Men snart så blir jag ensam igen, ser inte en människa på många timmar och det är underbar vandring över snö och hedar, och vid Lägertjärnarna så är det fantastiskt fint innan det bär uppför över Endalshöjden.




Kommer så ner i fjällbjörkskogen och det börjar låta från Storforsen vid Handölan. Det här är det tuffaste för mig på hela vandringen, jag har aldrig gillat denna bro, och nu är jag själv. Men jag har gått över den några gånger, till och med lyckats få med mig Sussi, en collie som var livrädd och våra egna hundar som heller inte gillade denna bro som går högt över den vilda forsen med stup och raviner på sidorna. Men jag fotar lite för platsen är otroligt vacker och inget foto i världen kan återge dess skönhet, sen tar jag ett  djupt andetag och tänker att det är bara att gå. Så jag går raskt fram mot brofästet, en trapp på 7 trappsteg ca 90 cm bred utan räcken och så gör jag misstaget och tittar ner och ser stupet rakt ner i Helvetesdjupet ( i mina ögon) får gele i benen och säger högt för mig själv
 - Nej det är inte bara att gå!! Tvärvänder och står och andas, tänker vilket alternativ jag har, har redan gått 3 mil i ag, ska jag behöva gå ner till Storulvån och ringa och be någon hämta mig? Aldrig att jag ger upp för att min rädsla försöker få mig till något helt annat än vad jag planerat. Rädsla ska inte hindra mig, en ska övervinnas. Så här står jag och peppar mig själv, efter 3 mils vandring ensam på fjället, en fors som brusar och lever ett eget vilt liv och jag ska ta mig över en bro. Herregud, värre saker finns väl, så kom igen nu Anneli nu GÅR du. Och glöm för Guds skull inte att andas.
Okej nu har jag fört ett snack med mig själv och ingen annan har i alla fall hört hur mesig jag är.

Nu går jag resolut mot bron, blicken rakt fram, tar tag i trappsteget med händerna och andas och går upp trappsteg för trappsteg, 7 stycken, händerna som stöd på trappsteget ovan och vid sista steget reser jag mig upp tittar över på andra sidan där bron slutar mitt i branten av en grusravin där stigen går på skrå uppför. Får tag i broräcket när jag är uppe, blicken fram. Räknar sen stegen jag tar högt för mig själv. På 21 steget är jag över, men än är jag inte säker för nu ska jag ta den branta ravinen upp på åsen och här kan man hålla sig i kråkriset som stöd. Väl däruppe känner jag att jag lever och är såååå nöööjd som ett litet barn. Kan själv!! Låt inte rädslan styra. (Att sen stugvärden säger att bron har flyttat sig lite på betongfundamentet pga vårflod och is är jag glad att jag inte visste innan).

Ja sen är det Gåsån som ska vadas över och där går vattnet upp till knäna lite strömt men känns lätt som en plätt, bara kylan som biter i skinnet. Motluten som är många kilometer innan jag är framme känns lätta trots att jag i dag tillryggalagt minst 4 mil denna dag och jag kan väl säga att maten smakade rätt bra i kväll.

Topptur = Toppentur

Sovit dåligt men känner mig ändå pigg så det blir havregrynsgröt till frukost och kaffe på det. Städar diskar och hämtar vatten till andra vandrare. Tackar mina glada rumskamrater och går snabbt mot Helags fjällstation, vädret är fint, dimma i morse men nu skiner solen igen. T-shirtväder igen, men de har lovat regn och åska så jag går fort, passerar några vandrare och har fullt fokus på att ta mig framåt snabbt för att hinna upp på Helags topp innan ovädret. Stannar till när jag plötsligt ser en kungsörn sväva högt upp ovan mig. En fiskmås försöker jaga iväg den, tar fram kikaren och lägger mig i mossan och spanar. Livskvalitet om något!
Framme vid renstängslet ett par kilometer innan Helags fjällstation tar jag en välbehövlig fika, kaffe och knäckebrödmackor med lite kaviar på. Kaviar är supergott på vandring. Salt och smakar ljuvligt när man svettas. Spejar mot Ljungdalen och ser oroväckande mörkblåa moln komma allt fortare.

Packar i hop och stegar på i rasande fart uppför längs renstängslet som är perfekt att följa upp mot toppen av Helags. När det tar slut så finns en stenmarkerad led att följa, har gått här förut. En gång i värsta dimman med bara tre meters sikt, då var jag kaxig och gick på kanten av stupet, såg ju inget mer än mjölkblandad dimma. Nästa gång, några timmar senare vid samma ställe där jag gick på kanten, kröp jag fram, shit va läskigt! Stup rakt ner till glaciären.        

Men nu såg jag långt, trots att det var moln långt bort så var utsikten ändå ganska god. Jag hann upp innan det blev oväder, det var liksom David mot Goliat, dvs. jag mot molnen.

Där uppe, efter att ha klivit över blockstenarna och snön som ännu låg kvar, har man en vidunderlig utskikt i 360 graders. Över Sylsjön och in i Norge över Predikstolen och Helags fjällstation som ligger nedanför glaciären. Vackert! Sagolikt! och absolut värt hög puls och lite svett.             

Åskan börjar mullra och ovädersmolnen kommer så jag fortsätter ner på andra sidan. Ser ett gäng personer komma efter mig. Blockterrängen fortsätter ännu en bit och det är brant och halt.

Plötsligt drar molnen bort och det är åter solsken.    
                                 

Checkar in i gamla Östan och känner lukten av gammal såpa blandat med tjärved och fjäll. En speciell doft som bara finns i de gamla STF-stugorna. Snart sprakar veden i den lilla kaminen och jag får sällskap av ett medelålders par som hamnat mitt i det ovädret jag trodde skulle komma över mig. Tack för att jag slappa en timmes spöregn och hagel som de fick, de såg ut som dränkta lämlar vid ankomst. Sedan dök en utländsk engelsktalande kille på dirt-bike upp. Han var lerig och skitig, men bytte bara om, käkade, snackade och gick till sängs.

Själv satte jag mig i bastun tillsammans med ett gäng andra vandrare och kikade genom fönstret upp på Helagstoppen och bara njöt.

Jag har det toppen!

Fjällvandring Ramundberget- Fältjägaren

Startar min fjällvandring söndag kl. 14 vid Ramundberget, maken följer ett par kilometer sen lämnar han mig och åker hemåt för att arbeta när jag har semester.
Första etappen går till Fältjägarstugan och det går uppåt några kilometer och strax före trädgränsen möter jag en kvinna som jag byter några ord med. Det är två vad att ta sig över bara 100 meter mellan dem och når endast till knäna. Känns bra att ha lite koll på vattenståndet och vet vad som kommer. Har vandrat här förr så et är ingen ny sträcka för mig. Solen skiner jag går i t-shirt och njuter av tystnad och värme. Kopplar bort alla tankar och bara är i stunden.
Borta är tankar på arbete och vardag. Nu är det jag och naturen, fjällen och orken och den är det inget fel på. Klocka har jag på mobilen men den är avslagen, jag har inga tider att passa mer än att jag ska vara i Vallbo senast fredag. Jag låter ljuset styra mina sovtider och hungern styra måltiderna.
Vid vindskyddet halvvägs till Fältjägaren kikar jag in genom den öppna dörren, en ensam man sitter där. Hejar på honom och han kommer ut, en flintskallig man i 70 års åldern med grått skägg nerpå bröstet, och med ett blåslaget ansikte. Han ska också till samma stuga som mig, men han tycker att det varit så blött. Jag undrar var han gått då det varit torrt där jag gick. Han tycker också att vaden varit svåra. Märkligt, det har inte varit några vad. Frågar honom om han har en karta, men Nej det har han inte. Visar honom då på min karta att et kommer två vad som är ungefär knädjupa. Oj! Då blir det svårt säger mannen. Frågar honom om jag ska vara orolig om han inte kommer fram till stugan, men nej det ska jag tydligen inte. Är det problem ska han vända.

Vandrar vidare och njuter längs vägen. Fältjägarstugan syns däruppe och jag ser två damer bada av sig i tjärnen nedan stugan. Hejar glatt på Birgitta, stugvärden och välkomnas och installerar mig tillsammans ed tre andra damer innan jag snabbt får av mig kläderna och tar mitt badlakan och springer ner till tjärn. Solen skiner än och jag är svettig efter  några timmars vandring så jag vill hoppa i innan jag blir kall. För kall det blir jag då snön går ner i vattnet 20 meter bortom badstället. Skippar hårtvätten i kväll men doppar mig och tvålar av mig. Iskallt men uppfriskande precis som det ska vara.

Sen smakar den frystorkade maten supergott och jag har en härlig kväll tillsammans med dem jag delar rum med, Ditte som också vandrar själv, och Inger och Lotta två äldre pensionerade damer.

efter en stund ser vi en blåslagne mannen komma gåendes, helt utan packning, klockan är halvnio på kvällen. En märklig man... men han tog nog dagen som den kom och tydligen utan både mat och ombyte. 

          

Sommaren

       Sommaren har varit underbar! Visst har vädret varit si och så, men tänker man bort den detaljen och fokuserar på det som är bra så har sommaren varit fin. Härlig vandring i min ensamhet med tid för eftertanke och reflektion. En vecka med mig själv där jag fått krypa in i mina innersta tankar och få kontakt med själen. Det ger energi och kraft en form av styrka. Många undrar hur man kan gå ensam? Men kan man inte vara ensam med sig själv, vem vet man då man är? Att älska sig själv är viktigt för att älska andra.
Jag har umgåtts med barn och barnbarn som ger så mycket kärlek. Att se med barns ögon på livet är nyttigt och lärorikt. De ser helt andra värden i livet än en vuxen. När tid finns så kommer en sammanfattning av min fjälltur, men nu skiner solen och då vill jag ta tillvara dessa dagar, så håll ut min historia kommer.      Njut av dagen och helgen som ligger framför oss. Men först en arbetsdag, därefter umgänge med en stor skara kära vänner   

Cykeltur är en fin belöning

Gårdagen ägnades åt arbete i trädgården, målning av fönster, eller i alla fall runt fönstren, annars är det svårt att se ut. Jag plockade blåbär i skogen ovanför gården tillsammans med dottern. Åkte ut till sommarstugan och planterade några buskar. tänk vad mycket man hinner när man tar en vilodag!
I dag blev det också skrapning av verandaräcke och målning av ena husväggen, liksom hallonplockning i trädgården och därefter kokade jag drottningsylt. Snacka om effektiv dag.


Efter tvåarbetsamma dagar så belönade jag mig själv med att ta en tur med min cyklocross. Gjorde en härlig tur från kyrkan i Ä-bo via Granåbron och Haftahedarna och tillbaka hem. 40,2 km i solsken och vackert landskap. Hade förvånansvärt pigga ben och var hemma efter 1 timme och 35 minuter.
Så nu hoppas jag att benen håller för Vasastafetten nästa helg. Får bli ett intervallpass på tisdag och känna lite om allt håller efter fjällmaran :)

Rapport från tanten som tog sig genom Axa Fjällmarathon

Sista kilometrarna ner mot Nordotten så är det brant som attan, nästintill omöjligt att springa utan att riskera att slå sig eller halka omkull, men jag gör så gott jag kan . Ni kan ju kika in banprofilen!!

När dagen kom så kände jag mig lugn, inte minsta nervös eller orolig, men ändå insåg jag att träningsmängden såklart var för liten. Jag skulle sprina en fjällmara eller egentligen en ultramara för det är det när det överstiger normal maratondistans.
Tänk att jag faktiskt varit ultralöpare under några år nu, låter faktiskt lite häftigt och coolt:)
Hursomhelst, träningsmängden per vecka har aldrig totalt sett ens kommit upp i 44 km som jag skulle ta mig an på ett enda löppass nu. Jag har nog som mest sprungit totalt 35 km under en och samma vecka. Det är faktiskt inte optimalt. Men det är inte optimalt att vara 53 år heller och springa så långt som 44 km och dessutom över tre fjäll och fixa 2100 höjdmeter. Den som vill kan roa sig med att räkna ut hur många gånger man ska springa Byråsbacken upp och ned för att få ihop dessa höjdmetrar. Det lär nog bli några gånger. Och dessa höjdmetrar ska man även ner också.


Men dagen kom och jag åkte till starten i Vålådalen iklädd kompressionsstrumpor, ett par knälånga tights och långärmad funktionströja och vätskerygga med den vanliga obligatoriska utrustningen som måste vara med. Vilket innebär första förband, kompass, visselpipa, vattenbehållare för minst en halvliter, karta och ombyte. Plus lite geler och GT- tabletter.
Starten går nere på fotbollsplan och följer rullskidbanan ut på lappvägen, asfalt första biten alltså. Jag fegade i starten och ställde mig tokigt nog nästan längst bak, blyg som jag är. Varför kan jag aldrig ta för mig lite?
Starten går klockan 9.00 och banan startar med 7,7 km motlut upp på det mäktiga Ottfjället. Min taktik vara att låta det ta tid uppför, men jag hade inte räknat med att det skulle bli ett sådant lämmeltåg som det blev och att det blev gång under långa sträckor. Började så fint på vägen uppför, men när vi vek av in på stigen så gick tempo ner till snabb gångfart. Jag hade nog velat springa lite mer där faktiskt. Ottfjället passerade jag på blygsamma 1,14h. Uppe på toppen så passerade vi ett snötäcke och tjälen låg fortfarande i backen. Ganska skumt att springa på ett område där leran var frusen och marken gungade under fötterna.
Efter vindskyddet började det bära utför till att börja med inte mer än att det gick att hålla skaplig fart men halt var det. Skulle varit bättre med spikskorna men nu hade jag valt bort dem av rädsla att de skulle vara för hårda.
Utsikten är helt magisk, man ser bort mot Ånnsjön, Sylarna och alla fjäll runt om, helt fantastiskt. Det är verkligen en underbar syn och värt varje svettdroppe.
Sista knippen upp efter Midaftonssjöarna stod en man vackert kläd i hatt och spelade trumma för oss löpare, fantastiskt.
Sen kommer då denna utförslöpa som jag redan visat banprofilen på i inledningen.


Förra gången jag sprang detta lopp då sprang vi denna backe uppför och  jag minns att man kunde hålla händerna i riset på backen när man var på väg upp.
Vid Nordbotten står maken och hejar på mig liksom Ida N. Fyller på energidepåerna med dricka och lite salt lakrits innan jag beger mig vidare upp mot Hållfjälet. Nu kommer en lång sträcka med motlut igen, rejäl stigning där man springer som i en trapp gjord av gammelskogens rötter. Även här kommer jag ikapp folk före mig och det blir promenad uppför. Svårt  att ta sig förbi på trånga stigar när det är brant, men jag njuter av att vara ute och det stressar mig inte at gå, man har puls ändå när vi går fort och det är inte alls säkert att man tjänar så mycket tid att försöka springa för min del.

så småningom planar det ut en lite stund och jag når Hållfjällets fjällstation där pasta serveras men det väljer jag bort. Jag har som plan att klara mig på geler och sportdryck och vatten. Drar snart vidare upp till Hållfjällets topp och även här är det brant uppför och svårt att springa stundtals en del obanad terräng dessutom. uppe på toppen som jag passerar efter 3 timmar och 15 minuter är det återigen en vidunderlig utsikt runt om, Ottfjällets brant som stupar ner i Ottsjön syns och jag tänker att däröver har jag nys sprungit, både uppför och nedför, och även Åreskutan syns. Många plockar upp sina mobiler och tar sina selfisar. Man andas djupt och känner sig säkert halvt religiösa av det vackra, det magiska och känner en gemenskap man får med med övriga medlöpare när man springer ultramaror, där man hejar och peppar varandra. 

Att springa i myr där man sjunker ner till vaderna är tufft, det sliter på kroppen. Men nu är det utför ner mot Ottsjö by, men tuff utförslöpning bitvis i just blöt geggig myrmark. För att så småningom övergå i lerig och stenig stig. Men vad gör det när benen ännu känns lätta och vädret är bra?

Nere i byn välkomnas man av ortsbefolkning som står vid sina stugor och hejar, barn som serverar saft och glada hejarop. Asfalt genom byn och där framme står min hjärtevän och hejar på mig. Benen känns fortfarande lätta efter drygt 4 timmars löpning och 28 km. Ja fortare än så går det inte i fjällterräng :)

Blir en brant, och då menar jag brant backe upp till vätskekontrollen där jag fyller på med mera slt lakrits och dryck, har redan tagit en gel. Nästa kontroll blir Ytterstvallen där min svärdotter ska stå och heja på mig. Det är 6 km dit och det visar sig bli 6 km i lera med ett varierande djup på 1-3 dm. Fötterna halkar och lever sitt eget liv och plötsligt suger det till i insida lår KRAMP!!! Jag stannar stretchar och går en bit. Benen känns ju ändå pigga men kramp i alla fall. Nu får jag försöka avväga tempot efter den krampande insidan som görs sig påmind vid flera tillfällen. Har sällskap av ett gäng karlar och tempot är hyfsat. Men den här sträckan känns lång förmodligen pga leravällingen. Efter målgång hörde  jag att en tjej tappat sin sko just i den värsta leran och hon fick stanna och leta fram den, men lera är bra för skönheten sägs det.

Det hörs en pingla och jag förstår att Helena är där, hon har sprungit en hel mil för att heja på svärmor ) sen ska hon tillbaka också). Efter Ytterstvallen är det Skalknippen och Välliste som gäller alltså motlut igen. eller egentligen fortsättning på motluten som började i Ottsjö. Sällskap har jag i stort sett hela tiden bl.a. en man som pratar konstant, han säger att han brukar tystna när han får en energidipp och till slut önskar jag att han ska få det. Eller egentligen inte, det är kul med folk som snackar. När vi till slut kommer upp till toppen eller nästan upp så blir det en obarmhärtig utförslöpa, där jag är livrädd att den storväxta herren bakom mig ska halka för då åker vi alla rutschkana nerför fjällsluttningen. Här känns det verkligen i framsida lår, men det gör inte ont. Det borde det ha gjort, jag har fegat för mycket, rädd att ta slut. Dock gör krampen sig påmind och jag har fått stanna och stretcha igen. Men nu ser man Trillevallen och alla bilar som är parkerade där, 5 km kvar, bara utför på gott och ont. Jag springer förbi några utför värsta branten och får rygg på en karl som håller hyfsat bra fart och det går fint, men jag balanserar hela tiden på kramptröskeln 1,5 km kvar så blir det lite mera steningt och jag får lyfta benet för högt och jag får tvärnita, fasen ocksådet gick ju så bra. En man kommer och frågar hur det är, svarar vänligt att det är lugnt lite kramp bara. Jag tackar honom för att han är vänlig att fråga. Mannen stannar och säger  att det är självklart, efter 42 km kan vad som helst inträffa. Han frågar om jag tar mig i mål och jag lugnar honom med att det gör jag. Vi börjar jogga igen och han springer lite sakta före mig, Efter en stund tackar jag för sällskapet och ökar tempot. Kommer in mot mål och hör Karin skrika Heja Anneli!!! En pingla ljuder och Helena skriker. Ser maken står och filma mig, ropar åt honom , Vilken kramp jag haft. Spring i mål nu svarar han och ja, på lite stela ben och med ett leende på läpparna springer jag i mål i min tredje Fjällmaraton på 6 timmar och 41 minut.

Där hemma väntar sen en god Lunndörren från Ottsjö Bryggeri som jag besökte under gårdagen. Där Malungskulla driver ölbryggeri i mikroskala, intressant besök där vi fick en föreläsning i bryggarkonsten.

För den som är intresserad av att se fina bilder från loppet så kika in
http://fjallmaraton.se/fjallmaraton/bilder-film/