Livslust, träning och glädje i en salig blandning: Rapport från tanten som tog sig genom Axa Fjällmarathon

Sista kilometrarna ner mot Nordotten så är det brant som attan, nästintill omöjligt att springa utan att riskera att slå sig eller halka omkull, men jag gör så gott jag kan . Ni kan ju kika in banprofilen!!

När dagen kom så kände jag mig lugn, inte minsta nervös eller orolig, men ändå insåg jag att träningsmängden såklart var för liten. Jag skulle sprina en fjällmara eller egentligen en ultramara för det är det när det överstiger normal maratondistans.
Tänk att jag faktiskt varit ultralöpare under några år nu, låter faktiskt lite häftigt och coolt:)
Hursomhelst, träningsmängden per vecka har aldrig totalt sett ens kommit upp i 44 km som jag skulle ta mig an på ett enda löppass nu. Jag har nog som mest sprungit totalt 35 km under en och samma vecka. Det är faktiskt inte optimalt. Men det är inte optimalt att vara 53 år heller och springa så långt som 44 km och dessutom över tre fjäll och fixa 2100 höjdmeter. Den som vill kan roa sig med att räkna ut hur många gånger man ska springa Byråsbacken upp och ned för att få ihop dessa höjdmetrar. Det lär nog bli några gånger. Och dessa höjdmetrar ska man även ner också.

Men dagen kom och jag åkte till starten i Vålådalen iklädd kompressionsstrumpor, ett par knälånga tights och långärmad funktionströja och vätskerygga med den vanliga obligatoriska utrustningen som måste vara med. Vilket innebär första förband, kompass, visselpipa, vattenbehållare för minst en halvliter, karta och ombyte. Plus lite geler och GT- tabletter.
Starten går nere på fotbollsplan och följer rullskidbanan ut på lappvägen, asfalt första biten alltså. Jag fegade i starten och ställde mig tokigt nog nästan längst bak, blyg som jag är. Varför kan jag aldrig ta för mig lite?
Starten går klockan 9.00 och banan startar med 7,7 km motlut upp på det mäktiga Ottfjället. Min taktik vara att låta det ta tid uppför, men jag hade inte räknat med att det skulle bli ett sådant lämmeltåg som det blev och att det blev gång under långa sträckor. Började så fint på vägen uppför, men när vi vek av in på stigen så gick tempo ner till snabb gångfart. Jag hade nog velat springa lite mer där faktiskt. Ottfjället passerade jag på blygsamma 1,14h. Uppe på toppen så passerade vi ett snötäcke och tjälen låg fortfarande i backen. Ganska skumt att springa på ett område där leran var frusen och marken gungade under fötterna.
Efter vindskyddet började det bära utför till att börja med inte mer än att det gick att hålla skaplig fart men halt var det. Skulle varit bättre med spikskorna men nu hade jag valt bort dem av rädsla att de skulle vara för hårda.
Utsikten är helt magisk, man ser bort mot Ånnsjön, Sylarna och alla fjäll runt om, helt fantastiskt. Det är verkligen en underbar syn och värt varje svettdroppe.
Sista knippen upp efter Midaftonssjöarna stod en man vackert kläd i hatt och spelade trumma för oss löpare, fantastiskt.
Sen kommer då denna utförslöpa som jag redan visat banprofilen på i inledningen.

Förra gången jag sprang detta lopp då sprang vi denna backe uppför och jag minns att man kunde hålla händerna i riset på backen när man var på väg upp.
Vid Nordbotten står maken och hejar på mig liksom Ida N. Fyller på energidepåerna med dricka och lite salt lakrits innan jag beger mig vidare upp mot Hållfjälet. Nu kommer en lång sträcka med motlut igen, rejäl stigning där man springer som i en trapp gjord av gammelskogens rötter. Även här kommer jag ikapp folk före mig och det blir promenad uppför. Svårt att ta sig förbi på trånga stigar när det är brant, men jag njuter av att vara ute och det stressar mig inte at gå, man har puls ändå när vi går fort och det är inte alls säkert att man tjänar så mycket tid att försöka springa för min del.

så småningom planar det ut en lite stund och jag når Hållfjällets fjällstation där pasta serveras men det väljer jag bort. Jag har som plan att klara mig på geler och sportdryck och vatten. Drar snart vidare upp till Hållfjällets topp och även här är det brant uppför och svårt att springa stundtals en del obanad terräng dessutom. uppe på toppen som jag passerar efter 3 timmar och 15 minuter är det återigen en vidunderlig utsikt runt om, Ottfjällets brant som stupar ner i Ottsjön syns och jag tänker att däröver har jag nys sprungit, både uppför och nedför, och även Åreskutan syns. Många plockar upp sina mobiler och tar sina selfisar. Man andas djupt och känner sig säkert halvt religiösa av det vackra, det magiska och känner en gemenskap man får med med övriga medlöpare när man springer ultramaror, där man hejar och peppar varandra.

Att springa i myr där man sjunker ner till vaderna är tufft, det sliter på kroppen. Men nu är det utför ner mot Ottsjö by, men tuff utförslöpning bitvis i just blöt geggig myrmark. För att så småningom övergå i lerig och stenig stig. Men vad gör det när benen ännu känns lätta och vädret är bra?

Nere i byn välkomnas man av ortsbefolkning som står vid sina stugor och hejar, barn som serverar saft och glada hejarop. Asfalt genom byn och där framme står min hjärtevän och hejar på mig. Benen känns fortfarande lätta efter drygt 4 timmars löpning och 28 km. Ja fortare än så går det inte i fjällterräng :)

Blir en brant, och då menar jag brant backe upp till vätskekontrollen där jag fyller på med mera slt lakrits och dryck, har redan tagit en gel. Nästa kontroll blir Ytterstvallen där min svärdotter ska stå och heja på mig. Det är 6 km dit och det visar sig bli 6 km i lera med ett varierande djup på 1-3 dm. Fötterna halkar och lever sitt eget liv och plötsligt suger det till i insida lår KRAMP!!! Jag stannar stretchar och går en bit. Benen känns ju ändå pigga men kramp i alla fall. Nu får jag försöka avväga tempot efter den krampande insidan som görs sig påmind vid flera tillfällen. Har sällskap av ett gäng karlar och tempot är hyfsat. Men den här sträckan känns lång förmodligen pga leravällingen. Efter målgång hörde jag att en tjej tappat sin sko just i den värsta leran och hon fick stanna och leta fram den, men lera är bra för skönheten sägs det.

Det hörs en pingla och jag förstår att Helena är där, hon har sprungit en hel mil för att heja på svärmor ) sen ska hon tillbaka också). Efter Ytterstvallen är det Skalknippen och Välliste som gäller alltså motlut igen. eller egentligen fortsättning på motluten som började i Ottsjö. Sällskap har jag i stort sett hela tiden bl.a. en man som pratar konstant, han säger att han brukar tystna när han får en energidipp och till slut önskar jag att han ska få det. Eller egentligen inte, det är kul med folk som snackar. När vi till slut kommer upp till toppen eller nästan upp så blir det en obarmhärtig utförslöpa, där jag är livrädd att den storväxta herren bakom mig ska halka för då åker vi alla rutschkana nerför fjällsluttningen. Här känns det verkligen i framsida lår, men det gör inte ont. Det borde det ha gjort, jag har fegat för mycket, rädd att ta slut. Dock gör krampen sig påmind och jag har fått stanna och stretcha igen. Men nu ser man Trillevallen och alla bilar som är parkerade där, 5 km kvar, bara utför på gott och ont. Jag springer förbi några utför värsta branten och får rygg på en karl som håller hyfsat bra fart och det går fint, men jag balanserar hela tiden på kramptröskeln 1,5 km kvar så blir det lite mera steningt och jag får lyfta benet för högt och jag får tvärnita, fasen ocksådet gick ju så bra. En man kommer och frågar hur det är, svarar vänligt att det är lugnt lite kramp bara. Jag tackar honom för att han är vänlig att fråga. Mannen stannar och säger att det är självklart, efter 42 km kan vad som helst inträffa. Han frågar om jag tar mig i mål och jag lugnar honom med att det gör jag. Vi börjar jogga igen och han springer lite sakta före mig, Efter en stund tackar jag för sällskapet och ökar tempot. Kommer in mot mål och hör Karin skrika Heja Anneli!!! En pingla ljuder och Helena skriker. Ser maken står och filma mig, ropar åt honom , Vilken kramp jag haft. Spring i mål nu svarar han och ja, på lite stela ben och med ett leende på läpparna springer jag i mål i min tredje Fjällmaraton på 6 timmar och 41 minut.

Där hemma väntar sen en god Lunndörren från Ottsjö Bryggeri som jag besökte under gårdagen. Där Malungskulla driver ölbryggeri i mikroskala, intressant besök där vi fick en föreläsning i bryggarkonsten.