Långvandring och rädsla som övervanns

Idag bär det av mot Sylarna efter en stadig frukost som jag unnade mig inne på fjällstationen. Nybakat grovt bröd, havregrynsgröt, juice, ägg och kaffe står man sig på länge och smakar ljuvligt. En lyx värd att unna sig.
Till att börja med är det ganska flack terräng med några vad för mig som inte har kängor. Kallt vatten som fötterna att bli som russin, men ändå friskt att känna vattnets virvlar runt vaderna. En och annan fjällabb syns liksom ljungpiparen som gör mig sällskap ibland. Annars är det ganska lugnt, tyst rofyllt och bara mina egna tankar.
För den som aldrig varit i fjällen så är det svårt att beskriva hur det är. Det är tyst men ändå inte, det är ljuvlig doft av grönska och jord, sol som värmer eller vind som fläktar svalkande skönt, ingen mygg, ingen knott, bara jag, en liten liten del i universum. Antingen gillar man det eller så gör man det inte. Att sen vandra tillsammans med någon kan göra upplevelsen starkare, någon att prata med, att äta med, att prata med, att tillsammans upptäcka saker och kanske någon som peppar och stöttar om man blir trött. Men att gå ensam ger en sinnesfrid och du blir verkligen här och nu. Lär känna dig själv hur du fungerar i olika situationer, hur du löser problem, även om några dagar bara är kort tid. Men du får faktiskt lov att lära dig umgås med dig själv. Det har jag upptäckt att många inte kan. De får panik om de är själva för då tänker de för mycket. Men det kanske är det som behövs för att lära känna sig själv, tycka om sig själv och  därmed må bra. Jaja nog om det... nu vandrar vi.

Eller nej, stigen är så fin och lättvandrad och säcken sitter bra p ryggen ca 10-11 kilo, jag vill jogga så det blir några kilometers jogg fram till Miesketjakke, vindskyddet där jag tänkte ta mig till Ekorrdörren. Visar sig dock ligga dimma på topparna och de går långt ner i dalen och massor med snö så förnuftet säger att jag ska låta den leden vara och gå direkt mot Sylarna. Lyssnar till förnuftet och vandrar vidare och tänker på när vi gick här med barnen en gång. Då valde vi vägen över Herrklumpen men även där är dimman tät så jag väljer bort även den. Ser man inget är det ingen idé. Många minnen kommer och jag är så tacksam att ha gjort vandringar med dem. Pernilla var 9 år då och hennes stövel gick sönder, så hon fick ha en plastpåse i den för att inte bli våt då det regnade mycket den gången och en enorm åska.

Efter 22 km o 6 timmars vandring och jogg är jag framme vid Sylstationen och här ska jag övernatta enligt planen, men det är tjockt med folk så jag bestämmer mig raskt att fortsätta till nästa stuga vid Gåsen. Det är ca 18 km dit och den första kilometern ner mot gamla Sylen innan leden mot Gåsen viker av möter jag minst 20-25 personer som ska upp till Sylarna. Men snart så blir jag ensam igen, ser inte en människa på många timmar och det är underbar vandring över snö och hedar, och vid Lägertjärnarna så är det fantastiskt fint innan det bär uppför över Endalshöjden.




Kommer så ner i fjällbjörkskogen och det börjar låta från Storforsen vid Handölan. Det här är det tuffaste för mig på hela vandringen, jag har aldrig gillat denna bro, och nu är jag själv. Men jag har gått över den några gånger, till och med lyckats få med mig Sussi, en collie som var livrädd och våra egna hundar som heller inte gillade denna bro som går högt över den vilda forsen med stup och raviner på sidorna. Men jag fotar lite för platsen är otroligt vacker och inget foto i världen kan återge dess skönhet, sen tar jag ett  djupt andetag och tänker att det är bara att gå. Så jag går raskt fram mot brofästet, en trapp på 7 trappsteg ca 90 cm bred utan räcken och så gör jag misstaget och tittar ner och ser stupet rakt ner i Helvetesdjupet ( i mina ögon) får gele i benen och säger högt för mig själv
 - Nej det är inte bara att gå!! Tvärvänder och står och andas, tänker vilket alternativ jag har, har redan gått 3 mil i ag, ska jag behöva gå ner till Storulvån och ringa och be någon hämta mig? Aldrig att jag ger upp för att min rädsla försöker få mig till något helt annat än vad jag planerat. Rädsla ska inte hindra mig, en ska övervinnas. Så här står jag och peppar mig själv, efter 3 mils vandring ensam på fjället, en fors som brusar och lever ett eget vilt liv och jag ska ta mig över en bro. Herregud, värre saker finns väl, så kom igen nu Anneli nu GÅR du. Och glöm för Guds skull inte att andas.
Okej nu har jag fört ett snack med mig själv och ingen annan har i alla fall hört hur mesig jag är.

Nu går jag resolut mot bron, blicken rakt fram, tar tag i trappsteget med händerna och andas och går upp trappsteg för trappsteg, 7 stycken, händerna som stöd på trappsteget ovan och vid sista steget reser jag mig upp tittar över på andra sidan där bron slutar mitt i branten av en grusravin där stigen går på skrå uppför. Får tag i broräcket när jag är uppe, blicken fram. Räknar sen stegen jag tar högt för mig själv. På 21 steget är jag över, men än är jag inte säker för nu ska jag ta den branta ravinen upp på åsen och här kan man hålla sig i kråkriset som stöd. Väl däruppe känner jag att jag lever och är såååå nöööjd som ett litet barn. Kan själv!! Låt inte rädslan styra. (Att sen stugvärden säger att bron har flyttat sig lite på betongfundamentet pga vårflod och is är jag glad att jag inte visste innan).

Ja sen är det Gåsån som ska vadas över och där går vattnet upp till knäna lite strömt men känns lätt som en plätt, bara kylan som biter i skinnet. Motluten som är många kilometer innan jag är framme känns lätta trots att jag i dag tillryggalagt minst 4 mil denna dag och jag kan väl säga att maten smakade rätt bra i kväll.