Gryning

Gryning

söndag 27 augusti 2017

Källkritik, barn och vuxna

Barnen som växer upp i dag har det inte alltid lätt. Det skiljer sig en del mot att ha växt upp för 40 år sedan. Samhället har förändrats, infrastrukturen ser annorlunda ut, båda föräldrar ska arbeta, skolan har ändrats till att bli ett ställe där du lär dig söka information och inte råplugga in konungars alla årtal med mera med mera.
En del har blivit bättre en del sämre. ( Är fortfarande förvånad över att många inte kan Sveriges geografi bättre, iallafall vår eget landskap, men det kanske inte hänger på skoltiden).
Barn och ungdomar ska redan tidigt ha egen telefon och läsplatta. Ser filmer på datorn och där är det viktigt att som förälder kunna sålla bland allt som dyker upp.
Som vuxen är det viktigt att lära sig källkritik, att kunna se och sålla så barnen inte kommer in på sidor som inte är bra för dem. Det är även viktigt för de äldre då man kan se att en del delar artiklar och påstående hejdlöst utan eftertanke, utan att granskat kritiskt var den källan kommer ifrån. Därmed sprids falska rykten eller "sanningar" väldigt snabbt. Så det är viktigt att barn och ungdomar får lära sig källkritik men det borde även vara viktigt för alla vuxna som använder sig av datorer och sociala medier att förstå hur lätt man kan skapa debatt kring något helt felaktigt men pga att man läst det i en tidning som kanske tyvärr inte är seriös ja då tror man på det.
Att sedan barn ibland får se film och kolla läsplattor är absolut inget förbjudet, självklart ska de göra det- Mycket är lärorikt, men vi vuxna måste ta ansvar över VAD de ser. 
Dagligen kan vi läsa i media om överfall, våldtäkter, övergrepp, mord och misshandel. Bilder sprids på nätet och barn och ungdomar ser dem, men förstår dem kanske inte. De kan tro att vissa saker är normala, att man kanske gör så. Det förekommer övergrepp bland barn, barn emellan, sexuella sådan som sker både på förskola och skola, när personal inte hinner observera allt som görs. Därför är det vårt ansvar som vuxen att ha koll, att vara lyhörd och intressera oss för våra barn och ungdomar så de inte ser och gör vad som helst på datorerna.

Barn gör vad vuxna gör, inte alltid vad de säger. Så är det än i dag. Så sitter vi framför teven eller datorn jämt, ja då gör barn det också. Är vi ute och barn får följa med ja då finns chansen att barnen också gör det. Så skapa goda vanor till era barn tidigt. Ett barn mår ite dåligt av frisk luft eller av att visats i naturen. De mår inte dåligt av att leka i skogen, klättra i träden eller att själva försöka hitta på saker. Barn kan också behöva ha tråkigt ibland, inte bli "serverade" aktiveteter jämt från oss vuxna. Livet är inte alltid en dans på rosor och skyddas barnen hela tiden och inte får prova saker eller skonas från det "tråkiga" ja då kan de få det jobbigt längre fram i livet. Det är inte farligt att trilla och slå sig, visst du ska trösta, men klema inte bort ett barn.

Så en uppmaning till er vuxna. lär er att kritiskt granska det ni ser och läser och hjälp era barn att så småningom också göra det.

söndag 20 augusti 2017

Challes Vänner-Vasastafetten

Igår genomförde vi Vasastafetten som blivit något av en tradition inom familjen. Vi hade dock uppehåll i förra året då sonen och hans vackra fru gifte sig. Ett annat lopp liksom, bröllop. Tänkte att det också kunde bli tradition men de där mågarna, de bästa som finns, verkar inte våga gå ner på knä ännu, men jag väntar....
I årets Vasastafett så hade vi lånat in två utanför släkten men annars var det jag, min man, min son, min sonhustru, måg, sonens svärmor, min bror och min kusin. Våra två döttrar fick lov att stå över av olika anledningar, bland annat en nyfödd liten tjej som tillsammans med sina kusiner är kommande deltagare :).
Lagledaren Challe, en welsh springer spaniel, gillar inte regn så han stannade hemma så Daniel och Helena styrde upp transporter och sträckor och det gick galant.
Laget heter Challes Vänner och vi har inga ambitioner på att göra bra tider, men när det kommer till kritan brukar de flesta ändå ha lite personliga målsättningar kan man höra så där i snacket mellan oss. Men vi ställer inga krav på att någon ska prestera, det viktigaste är att vi träffas, har roligt och umgås och sen avlsutar med en grillafton tillsammans. DEt är så underbart roligt när alla är hemma. Det blir stökigt, skrattigt, kramigt, varmt, ibland gråt och tandagnisslan, lite irritation, smågnabb syskon emellan oavsett generation, kärlek, gott i hjärtat helt enkelt. Tokug familj med mycket värme och som kompletterats med nya familjemedlemmar med samma härliga värderingar och kramgoa dessutom.

Dagen började med regn, regn och regn. Och lera, mycket lera. Första sträckan körde Jonas en inlånad man och han gjorde det med bravur. Sedan tog brorsan över stafettpinnen och då hade en del av oss övriga lagmedlemmar kommit till Risberg och vi väntade och väntade. Jonas som skulle ta bilen från Mångsbodarna hade varken sett borsan eller min kusin som skulle springa från Mångsbodarna så han ringde och undrade om vi fått någon rapport på växling, men appen för Vasastafetten hängde inte riktigt med trodde vi. Tyvärr visade det sig att det var brorsan som inte hängde med. Hans knä strulade ordetligt, han har opererat detta knä för trasigt korsband två gånger och i lervällingen så gav det upp efter 3 km och han skulle springa ytterligare 9km. Så han hade ingen kul dag i spåret och inte ville han bryta heller då det var stafett och hade sabbat laget, så han genomförde  sin sträcka även om det tog lång tid, men vad gör det när han ändå kom fram. Vi var faktiskt riktigt oroliga att något allvarligt hänt så jag är glad att det ändå "bara" var knät även om det är illa nog och tråkigt, men han överlever iallafall och det är viktigast. Sedan tog kusinen vid och hon hade också en tung dag i spåret, men hon har nu världens lenaste ben efter att ha tillbringat över timmen i lerbad :)
Därefter gör sonhustrun Helena en superbra sträcka upp till Evertsberg och får därmed revansch på samma sträcka från 2015. Skönt nu har vi en nöjd löpare igen och vi slipper omstarten i Evertsberg så hon kan växla över till sin man och min son Daniel som gör en kanonsträcka i blötan till Oxberg 15 km på 1 timme och några försmädliga sekunder över den. Som han sa, han är inte bitter över dem, men lite störde dom då han ville vara under timmen. Han är grym att springa. Från Oxberg tar mågen Mattias vid och han får starta genomblöt för ca tio minuter innan Daniel kommer in för växling så öppnas himlen och jag tror det var hela Oxbergssjön som kom från ovan. Mattias som varit nervös inför loppet och sprungit tre gånger i sommar gör som vanligt en superbra sträcka. Tänk om han kunde springa lite mera regelbundet, då blir han grym!
Mattias växlar till min make som sprungit en gång i år, det var i torsdags och som jag haft en uppladdning med tömda depåer pga av att vi druckit dåligt vatten i Norge. Han hade en fin start på dagen med näsblod och lyckades även slå huvudet i bakluckan på bilenm ne springa det kan han ändå. Så glad för din skull Ove att det gick bra och du kunde känna dig nöjd med loppet. Eva-Lena som är mor till min fina svärdotter och alltså svärmor till sonen springer fantastiskt och lämnar över till mig i Läde. Jag ska få springa en kort sträcka för första gången och det är spännande. I tisdags körde jag 17 st 30 sekunders intervaller och trodde jag skulle dö då jag hade varit hos grannen på gofika innan, men det gjorde susen för jag sprang riktigt bra även om jag strulade med klockan så jag fick på den efter att ha sprungit nästan 500 meter. Otekniska jag alltså, det stressade mig lite men jag ville ju gärna ha den så jag slog av den och på den igen så jag fick ialla fall 5,08 km reggat och min första kilometer var på 4,47 min och jag hade en medelpuls på 175. Sedan lämnade jag över till Kajsa som inte kände igen mig först när jag kom så ropade två gånger innan hon reagerade, men det spelade ingen som helst rol, jag fick ju äntligen andas ut för nu hade jag gjort mitt. Så ovant att springa utanför sin komfortzon, men ändå skönt och sedan att benen är pigga och jag inte har ont någonstans, det är grymt.
Mattias och Helena hämtade mig i Eldris och efter att jag bytt om så drar vi till Mora och möter upp övriga lagmedlemmar förutom Jonas, Anna-Lena och Allan som åkt hem.
Vi hejar på Kajsa som kommer så grymt fort på upploppet med armarna uppsträckta i vädret och ler så underbart. Vi har gjort det igen, vi kom i mål och vi har kämpat allt vi kunde och några extra hårt.
Medaljutdelning och fotografering av vår underbare fotograf och chaufför Lars-Olov görs nedanför konung Gustav Vasa. Tyvärr kunde inte Eva-Lena och Lars-Olov delta på kvällens gemensamma grillning i Täppgården så efter flera goa kramar så åker de hem. Men nästa år så är ni med igen!!!
Efter dusch och bastu så är det grillning som gäller. Våra döttrar och andra måg har förberett och tänt grillen och morfar Jonne blir hämtad och vi blir totalt 18 stycken som umgås, äter skrattar och går igenom dagens händelser och andra viktiga och mindre viktiga saker.
Tusen tack alla som varit med under dagen och kvällen på olika sätt. Ni är helt underbara och nu blev det plötsligt sådär tomt igen när alla barnen med sällskap o vänner åkte. Kom snart igen!!
Några i laget

Daniel inför spurten i Oxberg. Regnar rejält

Regn

Ett glatt gäng


                                                                   
Lars-Olov gillar att fota oss

Härlig samvaro

Lägg till bildtext


Ytterligare en dags vandring med låg energi - Dag 6 och slutet Jotunheimen

Jag vaknar efter en natt med bra sömn, vi var nog rätt trötta efter gårdagens vandring, spy och diarresjuka. Maken mår inte så bra men jag känner mig inte illamående längre. Jag får i mig lite soppa o en halv kopp kaffe såpass att jag inte får huvudvärk o en lingongrova smörgås. Maken provar en sesamknäckebrödskiva, men den kommer upp igen.
Jag verkar ha klarat mig bättre än maken och jag funderar på om orsaken till detta är att jag haft med en liten flaska kollodialt silver som jag tagit en matsked av varje morgon, eller så har jag äbttre motståndskraft. Osäkert vad men jag kräks iallfall inte bara orolig i magen och tömmer den rejält.
Ni vet när man inte ens vågar fisa för man vet inte om det ska komma något mer än luft!
Ja, jag vet att man kanske inte ska skriva så, men har man jobbat som sjuksyrra på kirurgen så är sådana saker helt naturliga.
Att bajsa på sig fjället är liksom inget man vill, svårt att få kläderna torra och... ja ni kan själva räkna ut hur det är.
Vi ställer in oss på en tuff dag, iallafall för maken, jag tror att jag är piggare, eller jag visar iallfall inte att jag är tom på energi. Bestämmer mig för att jag måste ha kameran tillgänglig i dag för maken kommer inte att orka fota med sin lilla kamera i dag och jag vill inte tjata om det när jag vet att han inte ätit något på två dagar.
Den här sträckan ner genom Storådalen är oerhört vacker och den blir extra fin då det äntligen blir lite grönska. Visst var Visdalen lite grön men annars har vi bara gått i grå stenterräng. Nu ser vi många växter, vackra fina blommor och det är egentligen här det är som vackrast om man bortser från de fina vyerna som annars finns överallt.
Det betar en hel del kor i dalen och det är så rofyllt att gå här även om benen är darriga. Vi säger till varandra att vi måste njuta av landskapet även om mycket kraft går till att ta sig framåt. Vi är tacksamma att vi valde att gå med stavar denna gång för de har varit bra att avlasta benen med men givit bra träning inför vinterns nattvasa samt igår och idag ett bra stöd då vi var lite instabila emellanåt.
Vi gick mestadels i egna tankar denna dag och det blev en del pauser. Maken kunde få i sig några geler som gav energi och efter 2 timmar var vi framme vid Gjendebus fjällstation. Det kändes skönt att komma fram, men då hade jag piggnat till, men maken la sig och vilade. Båten över sjön skulle gå kl. 16.20 så vi hade god tid till återhämtning och väntan.
Jag gick runt lite kring stationen och fotade lite, vi spelade lite kort också och vi bestämde att vi inte skulle summera och utvärdera vår vandring i Jotunheimen förrän vi var helt återhämtade. Maken klarade inte att äta ännu. Jag lyckades få i mig en knäckebrödskiva igen.
Planen var att vi skulle till Memurubu för att gå Besseggen, men nu valde vi bort detta och åkte direkt till Gjendesheim. Jag hade nog klarat att gå men det hade inte varit hälsosamt och inte schysst mot min man så vi åkte hem efter en trevlig båtfärd över sjön Gende.
På väg hem började jag återfå min aptit och åt en burk tonfisk till middag :)

Vi kom hem på fredag och först på söndag kunde jag äta riktig lagad mat, hade fortfarande diarre och maken ja han tillfrisknade först på tisdagen. Jag gick ner 4 kg och han 5 kg.
Så kan det gå när man dricker orent vatten, det var 35 år sen jag gjorde sist men då var jag ännu sämre. Men vi drar lärdom av detta och tänker till lite mera nu, inget glaciärvatten mer.
Men vi hade en rolig och bra vandring och det är fint, men verkligen inte lättvandrat i Jotunheimen med all blockterräng. Besseggen är kvar, Galdöpiggen också till en annan gång.













Rejält sliten






Gjendebu

fredag 18 augusti 2017

Bajsochkräkdagen - Dag 5 i Jotunheimen

Vaknar av att något inte stämmer, magen gör sig påmind, men det är mörkt ute så jag försöker slumra en stund. Till slut får jag krypa ur sovsäcken och ta mig ut ur tältet. Inne i vackra Visdalen finns ingen buske att gömma sig bakom, mn vad gör det om man är ensam i dalen? Så jag går en bit från tältet och gör nummer 2 som folk numer har för vana att kalla det när man skiter.
Vadå nummer 2, varför inte säga att man ska skita eller bajsa? Är inte det en helt naturlig grej?

Efter att ha vaskat av händerna i bäcken kryper jag ner i sovsäcken igen, försöker blunda och sova igen. Känns inte bra, jag försöker ignorera en riktigt skum känsla som inte ska infinna sig på fjället.
Suger i magen, är jag hungrig eller? Maken frågar hur jag mår och jag svarar att jag inte vet. Efter ett tag går vi upp, gör nummer två igen, rejäl tömning.
Ber om ursäkt för som är kräsna men som sagt nummer två är ju lika naturligt som att borsta tänderna.
Vi fixar iallafall lite soppa, och jag fick i mig en dl räksoppa och en knäckebrödskiva + lite kaffe. Kräkkänslan finns där. Maken han valde en klar grönsakssoppa och 3 minuter efter att han ätit upp den så kräks han upp allt!!
Jippi!! Vi är mitt ute i ingenstans på fjället och drar på oss en magförgiftning. Jag visste det, eller jag anade att risken var stor då vi drack där vi inte borde. Ja, så går det när man gör det man inte borde. Skyll oss själva, med andra ord.
Han hade inte nämntatt han också mådde dåligt, vi ville liksom hålla skenet uppe för varandra, men nu visste vi hälsoläget på oss båda.
Vi gör en överläggning på vår plan och kommer fram till att vi fortsätter ner till Gjendesbu och tar båten tillbaka till Gjendesheim. Besseggen får vänta. Vi räknar ut att vi kanske har ca 23-24 km ner till Gjendebu, men en hel del höjdmeter både uppför och utför i blockterräng. Vi är ju inte så långt från Spiterstulen och jag frågar om vi ska vända och fixa transport till bilen, men maken anser att han klarar detta och vi har ju faktiskt 4 dagar på oss innan jag ska vara tillbaka på jobbet.
Vi packar ihop våra grejer, tar lite tid då det är väldigt jobbigt att böja sig för då känns det som magen ska komma ut genom halsen och munnen.
Till en början är vandringen lätt men när vi kommer till skiljet mellan Gjendebu och Leirvassbu börjar stigningen igen inne i Urdadalen upp mot passet vid Urdabandet, blir åter en massa höjdmeter uppåt. Det är en jättefint vattenfall till höger om oss och vi följer det vattenflödet upp till sjön det kommer ifrån. Min kamera är nedpackad i ryggsäcken vilket bevisar att koncentrationen används till att gå helt enkelt. Det tar tid denna dag, vi har en far och en dotter som går samma led så vi låter dem gå före oss för då ser vi hur de går och kan koncetrera oss på samma väg som dem då markeringarna är lite dåliga ibland. Maken kräks ytterligare ett par gånger, jag tvingar honom att dricka och jag har tur som inte kräks och har fått behålla min soppa.
Peppar och stöttar maken som verkligen är sliten, jag har ialla fall fått behålla 1 dl soppa och till och med lyckas få i mig en liten bit knäckmacka till lunch. Vi har iallafall humöret uppe och försöker njuta av naturen o vyerna i blockterrängen.
När vi kommer ner mot lite jämnare mark vid Hellertjönne så har vi kanske 4-5 km kvar till  Gjendebu då vill inte maken gå längre. Klockan är ca 17 och vi inser att sista båten redan gått så vi måste övernatta i vilket fall som helst. Går längs tjärnen och hittar en tältplats vid utloppet.
Det blåser ganska mycket  men vi finner hyfsat lä för vinden och maken lägger sig omgående  i sin sovsäck. Jag efterspänner tältlinor och får i mig en till knäckemacka med kaviar sen sover vi när kl är 19.00 på kvällen.  Det blev nästa 8 timmars vandring och åter en del höjdmetrar som vi lyckades klara av mer eller mindre utan energi.
Tänker på hur man läst flertal gånger hur en del ringt ut fjällräddningen när de blivit trötta. Man klarar mer än man tror om man tar det försiktigt. Har själv arbetat som stugvärd i STF-stuga och då var det en utländsk tjej som tyckte att vi skulle ringa efter fjällräddningen då hon var trött...... Man ska inte kalla på räddning i onödan anser jag. Det gäller att planera in någon extra dag så man kan dela upp etapperna vid ex. dåligt väder eller ev skador och sjukdomar som man vet går över.




En välanvänd känga



En liten lämmel kikar fram




På väg att ta ner tältet för en tuff vandring


Visdalen

I vackra Visdalen




En sliten man

När vi är på toppen av Urdabandet så ska vi ner också på andra sidan :)

Tältplatsen för natten

Tacksam att inte gå med rullator

torsdag 17 augusti 2017

Dag 4 i Jotunheimen

Idag utlovades regn, men en glad norrman hade hört att det skulle börja kl. 13. Nu blev det inte så utan vi vaknade av att det smattrade på tältet. Men vi skulle vidare så vidare för att utforska nya ställen så det var bara att packa ihop ett fuktigt tält.
Men redan efter en kilometers vandring så slutade det komma vatten ovanifrån och det var en fin vandring in i Veodalen med utsikt upp mot glaciären Veobrean. Man kan se hur glaciären dragit ner mängder med stenar och grus och älven/ån som bildades av glaciären och som nere vid Glitterheim är ganska bred så skapades stora sanddyner.
Så småningom vek leden av uppåt mot ett pass Veoglupen som vi skulle över. Vi ser flera framför oss och det tar tid för dem så vi förstår både på deras långsamma takt och på all blockterräng att det kommer att bli någon kilometer i tuff terräng där man får se vart man ska hoppa och kliva för att komma fram. Dessutom blir det allt brantare uppåt. Vi har tur och har vinden i ryggen hela tiden vilket är skönt. Det är när vi passerar detta som vi gör misstaget tänker jag, vilket ska vi bli varse så småningom.......
Vi möter oerhört många vandrare som är på väg mot Glitterheim och många ser väldigt trötta ut och de får inte roligt tänker jag när de ska ner där vi går upp, väldigt brant och mkt blockterräng. Men kanske de tänker samma sak, för sista kilometrarna ner mot Spliterstulen är riktigt brant men ändå inte så stenig så den är helt okej.
Till Spiterstulen går bilväg och det är enormt mycket folk där. Det ligger i en djup dal och där utgår en led upp till Gladöpiggen, Norges högsta fjäll. Det hade varit kul att bestiga den också men makens ben var inte tillräckligt pigga för det så denna gång avstod jag från operation övertalning som jag annars är rätt bra på :).
Vi fortsatte vandringen in mot vackra Visdalen. Visst är det ett vackert namn på en fjälldal? Och nog skulle det börja sjunga här alltid, men det återkommer jag till i nästa inlägg. Vi slår läger för natten efter ca 8 timmars vandring inklusive lunch.
Fortsättning följer...