Men redan efter en kilometers vandring så slutade det komma vatten ovanifrån och det var en fin vandring in i Veodalen med utsikt upp mot glaciären Veobrean. Man kan se hur glaciären dragit ner mängder med stenar och grus och älven/ån som bildades av glaciären och som nere vid Glitterheim är ganska bred så skapades stora sanddyner.
Så småningom vek leden av uppåt mot ett pass Veoglupen som vi skulle över. Vi ser flera framför oss och det tar tid för dem så vi förstår både på deras långsamma takt och på all blockterräng att det kommer att bli någon kilometer i tuff terräng där man får se vart man ska hoppa och kliva för att komma fram. Dessutom blir det allt brantare uppåt. Vi har tur och har vinden i ryggen hela tiden vilket är skönt. Det är när vi passerar detta som vi gör misstaget tänker jag, vilket ska vi bli varse så småningom.......
Vi möter oerhört många vandrare som är på väg mot Glitterheim och många ser väldigt trötta ut och de får inte roligt tänker jag när de ska ner där vi går upp, väldigt brant och mkt blockterräng. Men kanske de tänker samma sak, för sista kilometrarna ner mot Spliterstulen är riktigt brant men ändå inte så stenig så den är helt okej.
Till Spiterstulen går bilväg och det är enormt mycket folk där. Det ligger i en djup dal och där utgår en led upp till Gladöpiggen, Norges högsta fjäll. Det hade varit kul att bestiga den också men makens ben var inte tillräckligt pigga för det så denna gång avstod jag från operation övertalning som jag annars är rätt bra på :).
Vi fortsatte vandringen in mot vackra Visdalen. Visst är det ett vackert namn på en fjälldal? Och nog skulle det börja sjunga här alltid, men det återkommer jag till i nästa inlägg. Vi slår läger för natten efter ca 8 timmars vandring inklusive lunch.
Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar