Älska smärta, njuta plågsamt när 27 k genomfördes

In i det sista så var jag osäker på om jag skulle komma till start i 27 k. Det var inte planerat att springa överhuvudtaget, men svärdottern skickade ett sms med en en bild på sin anmälan och kommentaren: Ska du med?
Vips så hade jag anmält mig!
Igen! Utan att tänka på mina förberedelser.
Men det var ju någon månad kvar så det skulle väl fixa sig med träning. Så jag började springa och ökade på med någon kilometer på långpassen. Sedan blev det lite för många pass i närheten av varandra vilket inte var meningen men om lusten finns så är det svårt att låta bli. Så plötsligt i maj svullnade knät upp. Jaha, men det går väl över tänkte jag, men tyvärr det tog tid.
Hur som helst sista 2 veckorna innan loppet kändes knät skapligt och jag kunde springa 19 km och svullnaden kom inte åter.
2 dagar före loppet bestämde jag mig, jag springer eller går, fanns ingen maxtid så i mål kommer jag var min tanke. Får ta den tid det tar helt enkelt. Jag hade som mål att njuta av utsikten, att spara ned den på min egen hårddisk och inte fotografera, utan bara låta mig insupas av alla härliga vyer och andas fjälluft.
Prognosen sa under veckan och dagarna innan att det skulle bli 24 mm regn! Det lät ju inte så kul precis. Funderade på kläder, långärmat? Kortärmat? Korta byxor eller långa byxor? Sportdryck, geler, och bars? Ja det är ju inte bara en sak som ska ner i ryggan. Viss utrustning är obligatorisk för säkerheten om något händer. Respekt för fjällvädret är viktigt och karta och  kompass är ett måste liksom viss klädsel samt första förband.
Hur som helst så stod jag då på startlinjen i Ottsjö i Västra Jämtland i kortbyxor och kortärmat på lördagmorgon kl. 09:00 och solen började titta fram. Inget regn!
En underbar stämning rådde och starten går efter att vi alla applåderat varandra och önskat oss en god tur.
Jag tog mig igenom loppet, jag kom i mål, jag njöt av fina vyer, men jag plågades också. Det är svårt att springa lugnt och klokt när hjärnan egentligen vill något annat. När kroppen bara har 30 löpmil i benen och 16 cykelmil då krampar musklerna till slut när mjölksyran pumpar på när man ska upp över tre fjälltoppar, Hållfjället, Grofjället och sist men inte minst Välliste alltså totalt 1150 höjdmeter ska tas. Dessutom ska dessa höjdmeter även nedstigas vilket gjorde att jag sista milen hade kramp i bägge vader, insida lår, baksida lår.
Självklart var jag alldeles för dåligt tränad för detta, men vill man så kan man, Inget är omöjligt gör bara lite mera ont och tar lite längrte tid.
Vid 19 km hade vi den andra och sista vätskekontrollen och där fanns en underbar kvinnlig massör som tog sig an mina ben. På pulsklockan så såg jag efter målgång att jag legat där i 8 minuter och fått massage. Tyvärr kom krampen ändå och jag balanserade på en knivsegg hela sista milen med många stopp för stretching av något elastiskt fenomen som drog ihop sig i benen. Kallas visst för muskler de där krampande sakerna.
Min son som stod efter banan och hejade på och frågade hur det var och jag vill minnas att jag sa att det var åt helvete just då, men han påstod att jag sa dra åt helvete, men det tror jag inte på, inte till honom inte. Vet däremot att jag sa att det vara enklare att föda honom än att springa dagens lopp!! Haha då kanske ni kvinnor i allafall kan förstå att det var en tung dag, men jag var samtidigt så jäkla glad att jag genomförde loppet, för trots det plågsamt onda som faktiskt är rätt skönt, (bara ni som springer fattar vad jag menar med skönt ont) Alltså jag är glad att jag deltog och jag blev faktiskt 3:a i D50 och de före mig var yngre dessutom haha, jag fick en pallplats trots att jag var ute i 4 timmar och 4 minuter varav 8 tillbringades på massagebänken.
Fatta vilken upplevelse!!!
Få massage på fjället med fantastisk utsikt det ger verkligen insikt och är egentligen avsikten till att jag springer och utsätter mig för detta. Jag älskar det helt enkelt, så är det!!
Regn? Nej inte en droppe sol och vackert både på fjället i själen och hjärtat.
Tacksam för att jag gjorde detta! Nästa helg springer sonen 44 km, den banan sprang jag för två år sedan på 6 timmar och 41 minuter. Ska bli intressant att höra hans upplevelse av banan. Min älskade svärdotter var 4 minuter före mig i mål, hon kom när jag låg på massagebänken men jag hann i kapp igen och förbi, men vid nedstigningen mot Trillevallen smet hon förbi med frågan om hon kunde göra något för mig, men tack det kan du inte så spring du så ses vi i målet vilket var precis vad vi gjorde. Jag undrar jag om inte det är sådana upplevelser som stärker banden mellan en svärdotter och en svärmor? Eller?

Salomon 27k har fotat och jag har lånat dem :)