Livslust, träning och glädje i en salig blandning: Ytterligare en dags vandring med låg energi

Jag vaknar efter en natt med bra sömn, vi var nog rätt trötta efter gårdagens vandring, spy och diarresjuka. Maken mår inte så bra men jag känner mig inte illamående längre. Jag får i mig lite soppa o en halv kopp kaffe såpass att jag inte får huvudvärk o en lingongrova smörgås. Maken provar en sesamknäckebrödskiva, men den kommer upp igen.
Jag verkar ha klarat mig bättre än maken och jag funderar på om orsaken till detta är att jag haft med en liten flaska kollodialt silver som jag tagit en matsked av varje morgon, eller så har jag äbttre motståndskraft. Osäkert vad men jag kräks iallfall inte bara orolig i magen och tömmer den rejält.
Ni vet när man inte ens vågar fisa för man vet inte om det ska komma något mer än luft!
Ja, jag vet att man kanske inte ska skriva så, men har man jobbat som sjuksyrra på kirurgen så är sådana saker helt naturliga.
Att bajsa på sig fjället är liksom inget man vill, svårt att få kläderna torra och... ja ni kan själva räkna ut hur det är.
Vi ställer in oss på en tuff dag, iallafall för maken, jag tror att jag är piggare, eller jag visar iallfall inte att jag är tom på energi. Bestämmer mig för att jag måste ha kameran tillgänglig i dag för maken kommer inte att orka fota med sin lilla kamera i dag och jag vill inte tjata om det när jag vet att han inte ätit något på två dagar.
Den här sträckan ner genom Storådalen är oerhört vacker och den blir extra fin då det äntligen blir lite grönska. Visst var Visdalen lite grön men annars har vi bara gått i grå stenterräng. Nu ser vi många växter, vackra fina blommor och det är egentligen här det är som vackrast om man bortser från de fina vyerna som annars finns överallt.
Det betar en hel del kor i dalen och det är så rofyllt att gå här även om benen är darriga. Vi säger till varandra att vi måste njuta av landskapet även om mycket kraft går till att ta sig framåt. Vi är tacksamma att vi valde att gå med stavar denna gång för de har varit bra att avlasta benen med men givit bra träning inför vinterns nattvasa samt igår och idag ett bra stöd då vi var lite instabila emellanåt.
Vi gick mestadels i egna tankar denna dag och det blev en del pauser. Maken kunde få i sig några geler som gav energi och efter 2 timmar var vi framme vid Gjendebus fjällstation. Det kändes skönt att komma fram, men då hade jag piggnat till, men maken la sig och vilade. Båten över sjön skulle gå kl. 16.20 så vi hade god tid till återhämtning och väntan.
Jag gick runt lite kring stationen och fotade lite, vi spelade lite kort också och vi bestämde att vi inte skulle summera och utvärdera vår vandring i Jotunheimen förrän vi var helt återhämtade. Maken klarade inte att äta ännu. Jag lyckades få i mig en knäckebrödskiva igen.
Planen var att vi skulle till Memurubu för att gå Besseggen, men nu valde vi bort detta och åkte direkt till Gjendesheim. Jag hade nog klarat att gå men det hade inte varit hälsosamt och inte schysst mot min man så vi åkte hem efter en trevlig båtfärd över sjön Gende.
På väg hem började jag återfå min aptit och åt en burk tonfisk till middag :)

Vi kom hem på fredag och först på söndag kunde jag äta riktig lagad mat, hade fortfarande diarre och maken ja han tillfrisknade först på tisdagen. Jag gick ner 4 kg och han 5 kg.
Så kan det gå när man dricker orent vatten, det var 35 år sen jag gjorde sist men då var jag ännu sämre. Men vi drar lärdom av detta och tänker till lite mera nu, inget glaciärvatten mer.
Men vi hade en rolig och bra vandring och det är fint, men verkligen inte lättvandrat i Jotunheimen med all blockterräng. Besseggen är kvar, Galdöpiggen också till en annan gång.