Den avslutande delen Jämtlandstriangeln Unplugged

 

Sylarna

  

Hängbron o vätskepåfyllning första gången

 

Efter att ha fyllt på med lite energi vid Blåhammaren så snabbar vi oss för att komma iväg då det ser oroväckande mörkt ut på himlen och smällar och blixtar kommer tätt. Vi börjar med en ganska brant utförslöpa och en stund innan vi ger oss av så har den ensamma mannen sprungit iväg. Efter utförslöpan så är det trots att det mest är utför totalt sett en del småkuperat och platåliknande löpning ibland. Vi håller ganska god fart  och efter ca 1,5 km börjar regnet men vi fortsätter springa men diskuterar om vi ska sätta på oss vind/regnjacka eller springa och försöka hålla värmen ändå och vi beslutar att fortsätta springa. Nu är det väldigt MÖRKT och det blixtrar framför oss och till vänster om oss och vi tänker att även våra karlar som är i Åre måste ha åska såsom det ser ut rent geografiskt. Blixtarna är oerhört vackra när de skär genom himlen och ser ut att gå rakt ner i backen längre bort och ibland längs hela himlen. Dock är det lite otrevligt och väl spännande när det bara går 2-3 sekunder mellan blixtar och smällar som är ganska öronbedövande och vi är på kalfjället. Vi säger inte mycket om det men förstår efteråt att vi båda tänkte men inte ville jaga upp den andra :).
Nu går det ganska brant utför på sina ställen med en del stora stenar som ska pareras och helt plötsligt öppnas himlen och tömmer allt de svart molnen har hållit emot tidigare. Vi springer ett tag till men sen börjar det blåsa rejält och jag börjar titta mig omkring för nu känns det som hagel som slår mot huden. Det är det inte men vattendropparna är rejält stora och det blir kallt. 37 km sparad svett som är intorkat (låter trevligt va??) lossnar nu och rinner ner i ögonen och helt plötsligt ser jag ingenting pga salt som svider i ögonen. Försöker skölja bort det och det tar väl inte längre än några minuter förrän vi är genomvåta och saltet i ansiktet runnit undan. Nu känner jag att det är bäst att sätta på mer kläder, det är kallt och vi har en mil kvar att springa och energin behövs för att springa och inte hålla värmen. Vi stannar efter att precis passerat en lite bäck där det går att ta skydd bakom en sten. Helena sätter på sig en långärmad funktionströja medan jag väljer en superlätt vindjacka som är regntät men andas.

                                              Vid Blåhammaren 35 km avklarade, BRA JOBBAT!!

    Blixtar och Dunder Magiska Under

Blir genast behagligare temperatur när vi fått på oss kläder och vi springer så fort vi törs pga av stigarna nu blir mer lik bäckar och man ser inte om det är stenar eller hål i stigen. ¨Det blir halt men vi har ju dubb så det går ganska bra, det är bra bett i båda Salomon och Icebug som är märkena på våra skor. Det är däremot lurigt på alla hala spänger så där får man se upp lite. Det går utför hela tiden nu och redan innan start fick vi veta att vi var tvungna att se upp vid Ulvåtjän och vindskyddet där, ca 6 km före mål. MÅL!!! Har ni hört nu kan vi snart sätta målet som etapp att nå, men först slingrar vi oss ner till Ulvån och det känns som det går undan nu. Helena springer starkt utför och får hålla farten. Nu ser vi den ensamma mannen framför oss men det är korta glimtar bara då det stigen inte är rak. Landskapet här är vackert, det påminner mig och grusplatån i Gröndalen vid Pyramiderna som kan nås enklast från Vallbo. Vi stannar till och tar fram kartan vi fick innan starten när vi kom fram till ån för vill inte riskera att ta fel vid delningen som ett par hade gjort i fjol. De hade tagit av mot Sylarna igen och det skulle INTE vara kul. Men vi ser omgående vart vi ska springa och vi ska fram till vindskyddet och över ån. Bron är borta men vattnet är lågt och det ligger betongfundament som man kan hoppa p så det är inga problem. Det blir en brant strandkant att ta sig upp på andra sidan och då ser vi mannen framför oss som uppenbart har det kämpigt och går en bit längre fram.
Vi springer vidare på grusplatån som och här är det så brett att vi springer i bredd. Vi möter fyra fjällvandrare, män som ställer sig på sidan av stigen och hejar och klappar åt oss. Strax är vi även ikapp den ensamme mannen och han tycker precis som vi trodde att det är jobbigt. Men han biter i och vi håller ihop hela vägen nu fram till mål. Här kommer vi in i fjällnära skog så de småknotiga fjällbjörkarna kantar nu leden så dt gäller att passa sig för både stenar och rötter. Regnet har upphört men Tor håller fortfarande på med sin hammare.

Strax kommer vi ikapp en ensam kille som haltar fram. vi saktar in lyssnar hur det är med honom, han har problem med löparknä och måste gå. Han har energi kvar men ont men det är ingen fara med honom så vi fortsätter vår färd. det är mycket upp och ned nu, småkuperat, frågan är om vi kom fräscha och sprang här om vi skulle tycka det då också eller om det vore platt då,  ja det kan jag inte svara på.
Nu är det jag som ligger först och drar och plötsligt ser jag Storulvåns fjällstation till vänster långt därframme. Det är dock ett par kilometer kvar och jag påminner Helena och mannen att de inte ska glömma att fokusera på stigen, det är självklart en påminnelse till mig själv också, för det är lätt att i tanken vara i mål och slappna av. För självklart är man inte lika fräsch i benen nu som i början av loppet, även om jag känner mig förvånansvärt pigg. Det sitter en kvinna med en hund och hejar på oss uppe på en hög höjd och stigen går upp mot henne samtidigt som en annan går nedanför. Jag är på väg uppför när den ensamme mannen ropar och frågar om vi ska dit upp och vi får då svar tillbaka att vi inte ska det. Det kändes ganska skönt och strax därpå är vi nu tillbaka på leden vi startade på och som ska ta oss ner till målet. Det är verkligen mycket och stora stenar här, det gäller att lyfta benen ordentligt och efter 46 km så får man tänka lite på det. Nu börjar tanken surra i mitt huvud om den "ensamme mannen" ska försöka springa ifrån oss på slutet. För det känns som han pressar på bakom oss och kommer upp jämsides, men NÄHÄDU det ska DU inte. Nu kommer dt helt plötsligt upp en lite tävlingsdjävul i mitt huvud. För här har jag dragit i 4-5 km och jag är övertygad över att han inte hade sprungit så mycket om inte vi kommit och då ska han INTE få spurta ifrån oss. Helena kommer upp närmare min sida och vi pressar på när vi kommer ner där det är spångat och sen vi gamla fjällstugorna börjar vi ösa lite mer, nu är det att ta sig över bron och sen är det grusväg upp till Fjällstation, Helena ropar och säger att jag inte får spurta ifrån henne och självklart skulle jag inte göra det, men mannen han lämnar vi bakom oss och ger järnet mot mål. Precis så kommer OVE och Daniel från Åre så de hinner att ta emot oss vid målet. Snacka om tajmning!!
Vi är i MÅL, Helena, VI ÄR I MÅL!!! 47 km 1100 höjdmeter och 6 timmar och 37 minuter. Hela ben och en förvånansvärt pigg kropp. Ja, nu vet jag att du är trött Helena men jag är också bergsäker på att om vi skulle sprungit någon kilometer till så hade du klarat det, för man kan mer än man tror, sånt vet en SVÄRMOR :D

      

  På väg mot målet

                                               Lite blöt i håret framme vid målet

                                           Vi är bara såååå BRAAAAAAAAA!!!


Nu väntar en varm dusch men först ska benen ner i isvatten för snabbare återhämtning därefter väntar middag i Fangen.

Följetongen fortsätter Jämtlandstriangeln unplugged

Vi lämnar nu de mäktiga Sylmassiven, omgivningarna och utsikten är fantastisk, så ni som ännu inte besökt platsen tycker jag att ska göra det. Det är såå vackert!
Vi vänder alltså åter efter samma stig som från detta håll är mera svårsprunget för nu är det utför i 3,5 km ner till Enan och stenigt till tusen och dessutom har regnet gjort att spängerna är slippriga och hala. Vi möter flera löpare som är på väg upp mot fjällstationen och vi peppar och hejar, BRA JOBBAT!!

En pigg Helena på väg mot Sylarna, Sylmassivet i bakgrunden

Jag o Helena på väg till Sylarna

Vid Enan delar sig leden och vi springer mot Blåhammaren och nu kommer den ensamma mannen som ramlade tidigare samt två män till och springer förbi oss. Leden börjar bära uppåt igen mot Endalshöjden och nu är det många kilometrar uppför som vi har framför oss och det dundrar på rejält men jag ser fortfarande inte blixtarna, vilket Helena gör. Är det åldern eller??
Nu är det tufft för min partner och jag är inte riktigt säker på hur jag ska peppa på bästa sätt, men jag tänker på hur jag vill ha det och springer tyst ett tag med lite avstånd. Lider med henne och hennes vader som inte riktigt vill som vi vill. Vi går ibland, stretchar mot perfekta stenar som verkar gjorda för det. Regnet har slutat men det är svalare vilket är bara skönt. Det är jobbigast för vaderna uppför, vilket då i gengäld är mitt starkaste parti. Svärdottern kallar mig bergsget, är det positivt??? :)

Vi tänker banan utifrån etapper, och det står inte på förrän vi passerar de två männen igen som sitter vid en bäck, den ena mannen har det jobbigt men efter att ha kontrollerat att de är okej fortsätter vi färden och strax är vi vid Enkälens vindskydd och det börjar luta utför igen. Nu har vi sprungit 26 km och vädret är bra och vi möter folk undan för undan. Vi har ca två lättsprungna kilometrar nu fram till Finnbäcken och vi har härlig utsikt och här är underlaget så pass bra att vi kan lyfta blicken och njuta av utsikten. Nere vid Finnbäcken fylls flaskorna igen, och jag är riktigt imponerad av mig själv som lyckats äta både Helenas supergoda energikakor och några geler. Vi har ju varit ute några timmar nu och det är viktigt att fylla på med energi annars är det snart färdigt med kropp och knopp. Det har känts lite bättre för Helena på den här sträckan som gått utför, vaderna har fått vila och hon ser fokuserad ut. Men nu blir det ett tufft parti på sex kilometer upp till Blåhammarens fjällstation. Den här sträckan tycker jag är kul att springa eller ja det gjorde jag den andra också men här har jag aldrig varit förr så mina ögon snurrar ju runt åt alla håll för att ta in alla intryck och vyer. Detta får jag ju snart igen som en käftsmäll när jag inte är på alerten och lyfter benen tillräckligt och slår i en stor sten och håller på att köra på huvudet in i en annan, men än är jag pigg och hinner balansera upp kroppen och det går bra. Puh!!
Tittar bakåt ibland och tänker om inte de två männen ska komma ifatt, men de verkar hålla sig en bit bakom oss och den där ensamma mannen som vi haft sällskap av till och från under hela dagen är framför oss och hans syns ibland på sin klättring upp mot fjällstationen. Ibland går han ibland springer han, skönt att se att fler än vi går. Men sakta med säkert och upp och ned på kullarna men totalt sett uppför hela tiden tar vi oss fram. Många barnfamiljer är ute och vandrar och det är härligt att se. Får barn tidigt lära sig att vistas i skog, fjäll och mark så kommer de att få bra vanor och ett hälsosamt liv.
Vid sidan av stigen när vi är en kilometer från fjällstation ligger två damer i fjällsluttningen och rastar. De hejar på oss och tycker att vi är fantastiska som kan springa hela vägen, de känner sig lata. Jag säger att det är bra att rasta och njuta av turen också men får till svar att de gör ju INTE det heller.
Nu är det så att många går till Blåhammaren och bastar och övernattar samt njuter av deras vida berömda kök. Det sägs att maten som serveras på Blåhammaren är fantastisk så det ska jag testa någon annan gång för nu har vi inte tid. Sylarna och Storulvån är de fjäll som jag besökt men ej längre västerut så det finns så mycket att se.
Nu är vi framme vid station och här får vi gå in och skriva upp våra namn och tid och här väntar saft och jägarsnus i påsar. Alla hejar glatt på oss och vi ser den ensamma mannen som dock ger sig iväg 5-10 minuter före oss och de andra två karlarna kommer fram när vi fyller på våra flaskor, faktiskt den sista gången på loppet för nu återstår "bra" 12 kilometer. Fasen vi har nu sprungit 35 km och så långt har Helena aldrig sprungit vilket är superstarkt gjort!!

                                                      Vid Blåhammarens fjällstation

Molnen börjar dra ihop sig alltmer, det blir spännande...........

Fortsättning följer.........

Jämtlandstriangeln unplugged 28/7

Jag lovade att återkomma och berätta om den ultramara som jag genomförde i slutet av juli tillsammans med min underbara svärdotter.

-Tänk att vi är ultralöpare! Ja, du är ju redan en men tänk att JAG är ultralöpare, sa svärdottern efter att vi genomfört hela 47 kilometer i fjällterräng. Hon är stolt och det ska hon vara, för det är inte alla som gjort det. Och det är säkert inte många som fått göra det tillsammans med sin svärmor!! Men såklart är det jag som är STOLT över att hon ville göra det med MIG!! En gammal tant :)  Men vilken upplevelse, vilken häftig känsla att få dela den dagen och den gemenskapen med henne en dag. Det kan ingen ta ifrån oss! Fy fan vad vi är bra, jag och Helena!!!

Dagen började kl. 06.00 då vi gick upp och kokade gröt och ägg som vi käkade så vi fick i oss både kohydrater och proteiner. Eller egentligen började allt redan ett par kvällar innan när vi satt på Körfältet i Östersund och räknade energikakor och planerade matintag samt kollade in kartan var vi kunde fylla på vätska. Skulle vi ha dryck med i vätskeryggan eller skulle vi ha flaska o fylla i bäckar?Ja, det blev diskussion fram och tillbaka, men vis av erfarenheten från min förra ultramara dvs Vertex Fjällmarathon som då var 44 km och 1800 höjdmeter där jag hade ryggan med 2 liter vätska i som såklart blir lite extra tyngd att springa med och varje kilo innebär ju mera påfrestning och gott vatten finns ju i fjällen så valde vi bort det alternativet. Däremot så ville jag ändå ha lite dryck så jag hade ryggan med en långärmad funktionströja, en vind och regntät lättviktsjacka (nyinköpt på AktivX just för detta ändmål) sjukvårdsmaterial, energikakor, geler och en macka samt mobiltelefon för att kunna fotografera samt ringa nödsamtal om det skulle behövas.
Åter till fukosten som intogs med god aptit så åkte vi tillsammans med make och son (Helenas sambo) till Storulvåns fjällstation. De skulle därefter åka tillbaka till Åre för att köra Downhill på MTB. Hm, undrar vem som kommer helast från fjället var min och Helenas undran??
Haha, det finns en liten kul historia där om Downhillen. En kompis till sonen undrade vem han skulle cykla Down Hill med. Min pappa svarade, sonen. Cool farsa du har. Mm tyckte sonen, då ska du bara veta vad morsan ska göra.......... :D



Framme i Storulvån sken solen och det var 20 plusgrader i skuggan och temperaturen steg och det blev ännu varmare när tävlingen drog igång kl. 10.00. Vi gjorde oss klara och karlarna drog till sitt äventyr och vi blandade oss med övriga 56 lika glada och "tokiga" löpare som oss. Vi fick såklart info om tävlingen, att vi skulle skriva upp namn och klockslag när vi passerade Sylarna och Blåhammaren samt sluttiden vid målgång. På denna "tävling" finns inga vätskekontroller utan vi får bära med allt själva, finns endast en funktionär, nämligen Marie som stod vid starten och målet och hejade på oss när vi kom i mål. Tävlingsledaren Erik berättade om Karl XII och hans karoliner som frös ihjäl när de var på väg hem från Norge 1718 efter ett försök att inta Trondheim. 3000 män ska ha frusit ihjäl under ledning av Armfeldt. Efter infon från Erik så saluterade vi de omkomna och därefter gick starten.

Nu styr vi färden mot Sylarnas Fjällstation och vi springer iväg i lugnt tempo, vi ska ju vara ute i 7 timmar, har vi gissat. För här gick det ut på att gissa sin beräknade tid på de 47 km vi skulle ta oss fram. Det är i stort sett motlut hela vägen upp till Sylarna, en sträcka på 16 km och ca 440 höjdmeter. Underlaget var mycket torrt, en hel del spänger och en hel del stenar men helt okej att springa på. Solen bränner på ganska rejält på kalfjället, men jag gillar värmen så det är ganska skönt. Den sista kilometrarna från Sylån upp till Sylarnas fjällstation är det mycket stenigt och här får man hålla koll på backen för att se var fötterna sätts. Halvvägs till Sylarna springer vi förbi en ensam karl som också gör samma tävling som oss (vi kommer att passera och passeras av honom flera ggr under dagens lopp) och han springer en stund framför oss och plötsligt halkar han på en spång just framför mig och faller handlöst i backen. Jag har själv gjort mig väldigt illa och sytt mitt knä en gång i tiden när jag halkade på en spång så jag har värsta respekten för såna och blir givetvis rädd att han slagit sig illa. Stannar omgående och kollar hur han mår, tack o lov så slog han sig inte utan hamnade i lera och myr så han kom på fötter igen. Halvvägs till första kontrollen passeras Spåime vindskydd där ett par män satt och fika i solen. Vi mötte samt sprang förbi väldigt många fjällvandrare och en och annan MTB åkare. Den här leden brukar många vandra och ta tre dagar på sig medans vi ämnar göra den på 7 timmar!!!
Vid gamla Sylen blir det som jag skrev väldigt stenigt och nu möter vi de snabbaste löparna som redan varit upp till Sylarnas fjällstation och nu är på väg till Blåhammaren. Här är det så roligt för när vi möter de andra snabba löparna så utbyter vi hejarop och peppningar mellan oss alla som jag aldrig upplevt på någon annan tävling än på ultramaror. Det är himla kul faktiskt för oavsett tid så gör vi alla en superprestation idag. Nu när vi närmar oss fjällstationen kommer så regnet, ett svagt och lätt duggregn som gör att vi blir av med lite överskottsvärme och det känns faktiskt riktigt uppfriskande. Luften blir mera fylld med syre och det blir skönt att andas den friska luften. Så har vi då 50 meter kvar till stationen, min partner har det jobbigt nu, hennes vader gör ont och vi har saktat ner farten lite. Hon har även sagt at jag får springa från henne pga det, men man lämnar inte sin svärdotter på fjället, i alla fall inte en svärdotter jag tycker väldigt mycket om. Så de så, det här är VÅR grej, det är VI hela vägen och vi ska i mål tillsammans. Alltså 50 meter innan stationen välkomnar så Tor oss med dunder och brak. Vi har sett molnen dra in över oss och så kom då första smällen vid stationen. Här välkomnar Sylarna oss med saft och kakor och det smakar väldigt gott efter 16 km. Vi noterar vår tid som jag faktikst glömt men som kanske min partner minns. Vi fyller vätskeflaskorna och drar ganska omgående vidare mot Blåhammaren.

 Fortsättning följer........

SEMESTER och FJÄLLÖPNING

Efter en veckas bortavaro från dator och internet så finns jag halvt med. Har semester och tänker inte använda dagarna till nätverkande via sociala medier särskilt mycket. Vill bara tala om att jag lever och att mitt järnvärde är på väg uppåt vilket känns i kroppen. Jag är piggare än på länge, så sköööönt!!
Har hunnit med oerhört mycket på en vecka, vilket jag återkommer till lite mera ingående. Kan dock tala om att jag kört en normal tredagars fjällvandring på en dag!! Jo, det är sant :) 47 km Jämtlandstriangel dvs. Storulvån-Sylarna- Blåhammaren och Storulvån på en dag närmare bestämt 6 timmer och 37 minuter.
Har även gjort en nära-döden tur i Norge som var storslagen och vacker och hiskelig på en och samma gång. Dessutom har jag umgåtts med mina nära och kära vilket är så energigivande.
Men som sagt detaljer från Jämtlandstriangeln och Norgeresan kommer lite senare. Nu ska jag se om jag kan fräscha upp mig och träffa goda vänner och njuta av livets goda.
Trevlig helg kära vänner

På väg i mål i Storulvån efter 47 km

Före, under och efter 47 km fjällöpning