Livslust, träning och glädje i en salig blandning: Följetongen fortsätter Jämtlandstriangeln unplugged

Vi lämnar nu de mäktiga Sylmassiven, omgivningarna och utsikten är fantastisk, så ni som ännu inte besökt platsen tycker jag att ska göra det. Det är såå vackert!
Vi vänder alltså åter efter samma stig som från detta håll är mera svårsprunget för nu är det utför i 3,5 km ner till Enan och stenigt till tusen och dessutom har regnet gjort att spängerna är slippriga och hala. Vi möter flera löpare som är på väg upp mot fjällstationen och vi peppar och hejar, BRA JOBBAT!!

En pigg Helena på väg mot Sylarna, Sylmassivet i bakgrunden

Jag o Helena på väg till Sylarna

Vid Enan delar sig leden och vi springer mot Blåhammaren och nu kommer den ensamma mannen som ramlade tidigare samt två män till och springer förbi oss. Leden börjar bära uppåt igen mot Endalshöjden och nu är det många kilometrar uppför som vi har framför oss och det dundrar på rejält men jag ser fortfarande inte blixtarna, vilket Helena gör. Är det åldern eller??
Nu är det tufft för min partner och jag är inte riktigt säker på hur jag ska peppa på bästa sätt, men jag tänker på hur jag vill ha det och springer tyst ett tag med lite avstånd. Lider med henne och hennes vader som inte riktigt vill som vi vill. Vi går ibland, stretchar mot perfekta stenar som verkar gjorda för det. Regnet har slutat men det är svalare vilket är bara skönt. Det är jobbigast för vaderna uppför, vilket då i gengäld är mitt starkaste parti. Svärdottern kallar mig bergsget, är det positivt??? :)

Vi tänker banan utifrån etapper, och det står inte på förrän vi passerar de två männen igen som sitter vid en bäck, den ena mannen har det jobbigt men efter att ha kontrollerat att de är okej fortsätter vi färden och strax är vi vid Enkälens vindskydd och det börjar luta utför igen. Nu har vi sprungit 26 km och vädret är bra och vi möter folk undan för undan. Vi har ca två lättsprungna kilometrar nu fram till Finnbäcken och vi har härlig utsikt och här är underlaget så pass bra att vi kan lyfta blicken och njuta av utsikten. Nere vid Finnbäcken fylls flaskorna igen, och jag är riktigt imponerad av mig själv som lyckats äta både Helenas supergoda energikakor och några geler. Vi har ju varit ute några timmar nu och det är viktigt att fylla på med energi annars är det snart färdigt med kropp och knopp. Det har känts lite bättre för Helena på den här sträckan som gått utför, vaderna har fått vila och hon ser fokuserad ut. Men nu blir det ett tufft parti på sex kilometer upp till Blåhammarens fjällstation. Den här sträckan tycker jag är kul att springa eller ja det gjorde jag den andra också men här har jag aldrig varit förr så mina ögon snurrar ju runt åt alla håll för att ta in alla intryck och vyer. Detta får jag ju snart igen som en käftsmäll när jag inte är på alerten och lyfter benen tillräckligt och slår i en stor sten och håller på att köra på huvudet in i en annan, men än är jag pigg och hinner balansera upp kroppen och det går bra. Puh!!
Tittar bakåt ibland och tänker om inte de två männen ska komma ifatt, men de verkar hålla sig en bit bakom oss och den där ensamma mannen som vi haft sällskap av till och från under hela dagen är framför oss och hans syns ibland på sin klättring upp mot fjällstationen. Ibland går han ibland springer han, skönt att se att fler än vi går. Men sakta med säkert och upp och ned på kullarna men totalt sett uppför hela tiden tar vi oss fram. Många barnfamiljer är ute och vandrar och det är härligt att se. Får barn tidigt lära sig att vistas i skog, fjäll och mark så kommer de att få bra vanor och ett hälsosamt liv.
Vid sidan av stigen när vi är en kilometer från fjällstation ligger två damer i fjällsluttningen och rastar. De hejar på oss och tycker att vi är fantastiska som kan springa hela vägen, de känner sig lata. Jag säger att det är bra att rasta och njuta av turen också men får till svar att de gör ju INTE det heller.
Nu är det så att många går till Blåhammaren och bastar och övernattar samt njuter av deras vida berömda kök. Det sägs att maten som serveras på Blåhammaren är fantastisk så det ska jag testa någon annan gång för nu har vi inte tid. Sylarna och Storulvån är de fjäll som jag besökt men ej längre västerut så det finns så mycket att se.
Nu är vi framme vid station och här får vi gå in och skriva upp våra namn och tid och här väntar saft och jägarsnus i påsar. Alla hejar glatt på oss och vi ser den ensamma mannen som dock ger sig iväg 5-10 minuter före oss och de andra två karlarna kommer fram när vi fyller på våra flaskor, faktiskt den sista gången på loppet för nu återstår "bra" 12 kilometer. Fasen vi har nu sprungit 35 km och så långt har Helena aldrig sprungit vilket är superstarkt gjort!!