Livslust, träning och glädje i en salig blandning: Bajsochkräkdagen

Vaknar av att något inte stämmer, magen gör sig påmind, men det är mörkt ute så jag försöker slumra en stund. Till slut får jag krypa ur sovsäcken och ta mig ut ur tältet. Inne i vackra Visdalen finns ingen buske att gömma sig bakom, mn vad gör det om man är ensam i dalen? Så jag går en bit från tältet och gör nummer 2 som folk numer har för vana att kalla det när man skiter.
Vadå nummer 2, varför inte säga att man ska skita eller bajsa? Är inte det en helt naturlig grej?

Efter att ha vaskat av händerna i bäcken kryper jag ner i sovsäcken igen, försöker blunda och sova igen. Känns inte bra, jag försöker ignorera en riktigt skum känsla som inte ska infinna sig på fjället.
Suger i magen, är jag hungrig eller? Maken frågar hur jag mår och jag svarar att jag inte vet. Efter ett tag går vi upp, gör nummer två igen, rejäl tömning.
Ber om ursäkt för som är kräsna men som sagt nummer två är ju lika naturligt som att borsta tänderna.
Vi fixar iallafall lite soppa, och jag fick i mig en dl räksoppa och en knäckebrödskiva + lite kaffe. Kräkkänslan finns där. Maken han valde en klar grönsakssoppa och 3 minuter efter att han ätit upp den så kräks han upp allt!!
Jippi!! Vi är mitt ute i ingenstans på fjället och drar på oss en magförgiftning. Jag visste det, eller jag anade att risken var stor då vi drack där vi inte borde. Ja, så går det när man gör det man inte borde. Skyll oss själva, med andra ord.
Han hade inte nämntatt han också mådde dåligt, vi ville liksom hålla skenet uppe för varandra, men nu visste vi hälsoläget på oss båda.
Vi gör en överläggning på vår plan och kommer fram till att vi fortsätter ner till Gjendesbu och tar båten tillbaka till Gjendesheim. Besseggen får vänta. Vi räknar ut att vi kanske har ca 23-24 km ner till Gjendebu, men en hel del höjdmeter både uppför och utför i blockterräng. Vi är ju inte så långt från Spiterstulen och jag frågar om vi ska vända och fixa transport till bilen, men maken anser att han klarar detta och vi har ju faktiskt 4 dagar på oss innan jag ska vara tillbaka på jobbet.
Vi packar ihop våra grejer, tar lite tid då det är väldigt jobbigt att böja sig för då känns det som magen ska komma ut genom halsen och munnen.
Till en början är vandringen lätt men när vi kommer till skiljet mellan Gjendebu och Leirvassbu börjar stigningen igen inne i Urdadalen upp mot passet vid Urdabandet, blir åter en massa höjdmeter uppåt. Det är en jättefint vattenfall till höger om oss och vi följer det vattenflödet upp till sjön det kommer ifrån. Min kamera är nedpackad i ryggsäcken vilket bevisar att koncentrationen används till att gå helt enkelt. Det tar tid denna dag, vi har en far och en dotter som går samma led så vi låter dem gå före oss för då ser vi hur de går och kan koncetrera oss på samma väg som dem då markeringarna är lite dåliga ibland. Maken kräks ytterligare ett par gånger, jag tvingar honom att dricka och jag har tur som inte kräks och har fått behålla min soppa.
Peppar och stöttar maken som verkligen är sliten, jag har ialla fall fått behålla 1 dl soppa och till och med lyckas få i mig en liten bit knäckmacka till lunch. Vi har iallafall humöret uppe och försöker njuta av naturen o vyerna i blockterrängen.
När vi kommer ner mot lite jämnare mark vid Hellertjönne så har vi kanske 4-5 km kvar till Gjendebu då vill inte maken gå längre. Klockan är ca 17 och vi inser att sista båten redan gått så vi måste övernatta i vilket fall som helst. Går längs tjärnen och hittar en tältplats vid utloppet.
Det blåser ganska mycket men vi finner hyfsat lä för vinden och maken lägger sig omgående i sin sovsäck. Jag efterspänner tältlinor och får i mig en till knäckemacka med kaviar sen sover vi när kl är 19.00 på kvällen. Det blev nästa 8 timmars vandring och åter en del höjdmetrar som vi lyckades klara av mer eller mindre utan energi.
Tänker på hur man läst flertal gånger hur en del ringt ut fjällräddningen när de blivit trötta. Man klarar mer än man tror om man tar det försiktigt. Har själv arbetat som stugvärd i STF-stuga och då var det en utländsk tjej som tyckte att vi skulle ringa efter fjällräddningen då hon var trött...... Man ska inte kalla på räddning i onödan anser jag. Det gäller att planera in någon extra dag så man kan dela upp etapperna vid ex. dåligt väder eller ev skador och sjukdomar som man vet går över.