Börjar åka och känner fortfarande ett motstånd och en olust, men kör ändå och solen värmer så efter Kvarnstensbrottet tänker jag att jag ska åka upp mot Storåsen och bara njuta av stillheten och ledigheten. Möter en bekant och hans hund på vägen över första myren där skoterleden går. Hejar glatt och åker vidare. Upptäcker att skaren håller för mig och nu är det lite trevligare, men inte samma känsla som en tur på skaren brukar vara.
Tar sedan fram telefon och livesänder och det ÄR verkligen fint och skönt i solen. Lägger ner telefonen och drar vidare och efter ca 2 minuter kommer jag till grusvägen upp till Storåsen. Är lite smalt i diket upp på vägen och det är stenhård is pga skotrar som åkt. Är nog lite okoncentrerad och har blicken framåt då jag vill upp till kojan.
Plötsligt tar det tvärnit med vänsterskidan och jag drar i backen med en jäkla smäll. Höger insida knä tar smällen och jag vrålar av smärta och känner illamåendet gå genom kroppen. Fattar inte vad som hände först men märker ju att jag sitter fast med vänsterskidan i en liten grankvist som är fastfrusen i isen som jag inte sett. Efter en stund lyckas jag få av skidorna och blir sittande i min ömklighet ute i ödemarken. Reser mig upp och försöker stödja ner höger ben som är kraftlöst och bara skakar.
Jaha, vad gör jag nu?
Åker på rumpan nerför den lilla backen tills jag är på plan mark igen. Försöker få på mig skidorna igen och bara det tar en stund då det sitter snö under pjäxorna och jag kan inte stödja högerben. Nu känner jag mig lite ynklig faktiskt, men också förbannad. Att bli förbannad i det läget är ändå bra för jag tänker då fasen inte ringa efter hjälp. Har iallafall ett ben att åka på och staka på en skida kan jag, några utförsbackar är det ju men det lär nog lösas på något sätt, tänker jag.
Stakar över första myren och längst bort på den ser jag någon komma. Upptäcker att det är en cyklist!!
Plötsligt funderar jag om jag har blivit knäpp och ser syner, men nej, tack och lov, cyklisten stoppar mig och säger
"Ursäkta är detta vägen till Malung? "
Hm, nej, du kommer från Malung, men du kan ju fortsätta skoterleden ner till Örsåsen och ta grusvägen hem via Backselen, svarar jag.
Egentligen är det inget konstigt att cykla efter skoterleden det har även jag gjort, men just då var jag inte beredd att möta någon. Hoppas hon hittade hem igen.
Efter ca en kilometer så känns knät bättre och jag tar mig ner till bilen och tar mig hem.
Efter en varm dusch och lite mat så lägger jag mig i soffan och när maken kommer hem går jag upp men då kan jag inte längre stödja på benet. Kraften är borta och jag klarar inte att hålla emot när försöker sätta ner benet. Har rejält ont igen och det gör ont från lårmuskel ner under foten men mest i knät som är ordentligt svullet.
Tacksam för att vi har kryckor hemma så nu är de mina vänner.
Smärtan är lite bättre i dag, men svullnaden är lika, så idag blir det vila.
Jag borde lyssna lite mer på vad mitt inre försökte säga mig igår. Jag skulle inte åka skidor, det var det mitt inre ville säga när jag kände motstånd. Det var inte lathet, bara en varning om att något skulle hända. Har ju upplevt det förut och nu måste jag lyssna till dessa varningssignaler.
Jag är inte bitter, jag ska se på 3-milen nu istället och vila några dagar så är jag säkert på banan igen.
Var rädd om er och lyssna till vad den inre rösten säger er. Det är farligt att gå emot den :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar