Livslust, träning och glädje i en salig blandning: Första dagen i Jasper och vi ser Grizzly

En tidigare skogsbrand vid Sinking Lake

Första dagen i Jasper och nu ska vi ut på vandring!

Jag har läst och jag har googlat och tittat på kartor och kollat turistsajter...och igår fick vi även information av hyresvärden som jobbar för Jaspers Nationalpark. Tänkte att det var intressant att få lite inside information. Hon rekommenderade flera ställen vi redan planerat att se men även några nya, bl.a. Miette Hot Spring, men det var tufft att gå upp dit enligt henne, många höjdmeter, men maken säger att det räds vi inte. Så himla glad att han sa det. Då hade ju han satt ribban och inte jag!!

Men det var lite mulet när vi vaknade och dimman låg kring topparna, så att göra en topptur på morgonen kändes lite bortkastat. Visst höjdmetrar är bra, men man vill ju ha utsikt också.

Så vi valde att köra en liten sväng och kolla närområdet innan Visitor Center öpnade för att där kolla om det fanns någon björnvarning och avstängda områden innan vi gav oss ut. Ja, det var faktiskt min idé!!

Hann med en del forografering och såg några djur innan vi senare beslöt att vandra genom Maligne Canyon och därefter åka upp till Maligne Lake.

Denna Canyon var vacker att gå genom, djupa raviner där flodvattnet och isen skapat vackra urgröpningar och formationer. På en del ställen är denna kanjon 50 meter djup och på vissa ställen endast ett par meter. Finns flera broar att gå över och absolut värt att ägna några timmars vandring åt.

Uppe vid Maligne Lake bestämmer vi att gå runt Moose Lake men sen ser jag skylten till Bald Hills och då bestämmer vi dvs jag att vi ska gå upp till Bald Hills eller i alla fall en bit....dimman har ju dragit bort från topparna.

Så vi går lätt till att börja med, lite mera motlut sen, men oerhörd vacker natur. Eller till att börja med är det som att gå hemma, sen förändras naturen och det blir brantare och brantare. Har en fantastisk utsikt ner över Maligne Lake. Vi kommer upp till en lite platå och där framme står ett par grabbar. Trevliga och språksamma från Saskatchewan. De hade varit i Banff och tältat, regnat hela tiden, men i dag skiner solen, för nu har det spruckit upp. De frågar om Sverige och vandringar här och är så intresserade, de brukar vandra en del.

Ove vill vända och gå ner, men det vill inte jag. Solen skiner, vi har gott om tid och jag vill till toppen. Så jag säger att han kan vända så springer jag upp och kommer ner efter honom sen. Det är inte så långt kvar... Hm, nej jag följer med om vi tar det lite lugnt säger han och så går vi. Grabbarna har gått före oss.
Mitt huvud far som vanligt runt åt alla håll för att insupa den vackra utsikten och försöka upptäcka växter ,färger och djur. Andas djupt och känner doft av alla möjliga växter och klar härliga luft. Visst nu är det inga träd längre, det är väl därför toppen heter Bald Hills antar jag. Det är en smal stig uppåt, brant så den går som en serpentin fram och tillbaka och man kan tro att man kan tro att det är avslutningen på Tour de ski och snart är vi ikapp Johaug, Nej just nej det var inte Tour de ski, det var grabbarna från Saskatchewan som vi gick förbi. Ena grabben säger att han borde tränat mer, Ove vågar inte yttra att han är dåligt konditionstränad, då kanske den rara grabben blivit knäckt.
Så är vi då uppe, det blåser rätt friskt så nu är det läge att på med kläder innan kameran åker fram. Så fantastiska vyer det är här uppe. Ja det är absolut värt at få lite puls för att se detta.
Grabbarna kommer upp och de frågar om vi vill att de ska fotografera oss och det tackar vi såklart ja till. Sen är det Oves tur att fota grabbarna och då ser jag att stigen fortsätter bortåt. Ser ut att bli en dalgång längre bort efter 2-300 meter så jag ska precis säga till Ove att jag springer bort och tittar när du fotar grabbarna.
I samma sekund ser jag den där bruna stora ulliga björnen. Precis åt samma håll jag skulle springa!!
Look look! Ropar jag åt de andra och vi står en bra stund och tittar och jag fotar så gott det nu går. Den är på ca 400 meters avstånd så bilderna är väl inte de allra bästa, men tillräckligt bra för att se att det är en Grizzlybjörn. Grabbarna är lyriska och jag likaså. Shit, va häftigt och nu är jag helt hundra säker på att Ove är nöjd med att ha följt med mig upp till Bald Hills. Björnen ser ut att gräva och på det avståndet är det svårt att veta varför han gräver men vi kollar in den i ca 5-10 minuter innan vi bestämmer oss för att vända och gå ner och låta den vara ifred. Kändes ändå ganska säkert avstånd.

När vi kommer ner till där stigen går runt Moose Lake blir det lite mera övertalning och sen går vi även den turen. Det är ganska flackt och stilla, har sett en björnbajs, men inget annat.
Men så kommer vi fram till sjön, Moose Lake och där står några och tittar och folk sitter längre bort vid strandkanten ca 100 meter framför oss. Där i vattnet ca 5 meter från folket som sitter på strandkanten är en älgko i vattnet och äter sjögräs från botten!!
Jag fattar inte att folk vågar vara så nära. Fotar litegrann, ser hur kon plötsligt börjar gå upp mot stranden och folket får plötsligt fart.

Så ser man då en kalv komma ner från skogen, och efter ytterligare en stund hör vi kon stå och locka och se där en kalv till. Det är dessutom brunsttid så det är inte omöjligt att en älgtjur lurar i närheten, så nog finns det våghalsiga människor som definitivt inte vet eller förstår att en aggressiv älgko inte är att leka med. Men vi höll betryggande avstånd och jag fick mina foton.

Nöjd och glad går vi vidare och tar bilen för att åka hemåt.