Harkonberget vid Siljansfors

På väg hem från jobbet stannade jag i Siljansfors där det finns ett skogsmuseum och en försökspark  som inrättades 1921 och är den äldsta av de försöksparker som tillhör skogsvetenskapliga fakulteten vid Sveriges lantbruksuniversitet. I morse snöade det lätt, men när arbetsdagen var slut sken solen och det var + 11 grader. Perfekt löpväder. Det är såå himla kul att springa i olika miljöer och att få upptäcka skog och natur på många olika ställen.
Någon frågade mig hur jag törs, och jag tänker vadå törs?? Vad finns att vara rädd för i skogen? Skulle vara mer rädd att gå i en stad där man kan läsa dagligen att människor, rånas, mördas och våldtas. Nej därute i naturen behöver man inte vara rädd, och har man bara lite koll åt vilket håll man springer och vart man ställt bilen så kommer man alltid tillbaka. I dag finns ju vägar överallt och man kan alltid ha dem som yttre referens och ta sig tillbaka, bara lite bonus om man skulle springa lite fel. Men här i Siljansfors finns olika stigar som är uppmärkta så det var lätt som en plätt.
Hade kameran med så det blev ett intervallpass idag, men lite fotografering mellan fartökningarna. Längs 5 km spåret fanns en tipspromenad med 15 (?) frågor för en som vill gå och banan är gulmarkerad. Det var en jättefin stig, dock stenigt och mycket rötter på en del ställen så man fick vara snabb i fötterna ibland, men det är bra. Ibland var stigen slät som ett rumsgolv. Man färdades genom gammelskog, skog där hyggesbränning skett och gallrad skog osv. Efter att ha passerat, eller ja, jag avvek lite från stigen för att kolla in sjön Jugan och dess damm, Jugån som då rinner från sjön Jugan ledde stigen under en kilometer upptill Harkonberget som ligger 375 möh och har en vacker utsiktsplats över Siljan och Venjanssjön (gissar att det var Venjansjön, men det kan var fel). Här fanns en sittplats med bänkar och möjlighet att grilla för den som vill. Därefter blev det utförslöpning i stort sett hela vägen tillbaka, och det är just utför jag vill bli snabbare, att våga låta benen rulla på. Egentligen vet jag inte varför, vad ska en tant på 52 år behöva springa fort utför för? Ja, men nu vill jag det för att ännu kunna hänga med ungdomarna på springturer så då är det mitt mål och alla ska få ha vilka mål de vill, eller hur??
Jag stannade flera gånger och fotade och jag kände verkligen att jag skulle vilja ha tid att springa här flera gånger och då kanske mera fritt och inte följa stigarna. Kanske skulle jag då ha en karta med. Hursom helst så fanns där skyltar med beskrivning över en del platser som passerades. Bland annat ett gammalt odlingsröse, en gammal boningsplats, en hundgrav där hunden Lola blivit begravd, fanns t.o.m en gravsten rest för hunden. När jag kom tillbaka tog jag en sväng runt Knattespåret, var kanske en kilometer lång och gjord för barn. En riktigt rolig upptäcktsstig är det fanns målade stenar och träd som fått ögon. Skyltar förklarade på barns språk vilka fåglar som fanns i området och på en sten låg en målad huggorm med varningstext att inte gå närmare. Halvvägs var det en rastplats för matsäckspaus. Kan tänka mig att den stigen kan vara rolig att gå för barn i 4-6 års ålder kanske något äldre och sen när man är i min ålder!!!
Hit ska jag igen.