Nu sitter jag vid köksbordet med en mugg hett gott doftande kaffe och en varm mysig liten hund vid mina fötter. Skönt med en mjukstart på dagen. En dag som ska ägnas åt min far och en hel del städning/utrensning har jag lovat honom. Det är snart tre år sedan mor hastigt gick bort och jag har inte orkat/kunnat tagit tag i att plocka bort hennes kläder. Ja, egentligen är det kanske inte mitt ansvar, men jag vet ju att det blir så. I dag börjar vi, pappa och jag. Jag är alldeles för känslosam när det gäller sådant, finns så många minnen i allt som ska plockas i, så många känslor som dyker upp. Det är för många bara prylar eller kläder men så är inte jag. Jag är inte som andra, för jag är jag.
Jag är den som stöttat andra, som stöttade och tog tag i alla samtal, i alla kontakter när du mor gick bort. Jag som skulle vara den starka, som skulle vara klippan för er andra. Jag fixar blommorna på din grav, men jag känner ingen ro att gå dit.
Du finns ju inte där, du sitter ju vid fly-kanten med fiskespöt i handen iklädd dina gröna Fjällräven kläder och din röda Vålådalsluva på huvudet väntandes på öringen som ska nappa. Där är du och där har du fått ro och slipper alla vardagsbekymmer. Det unnar jag dig så, men jag kan ju ändå inte låta bli att sakna dig, att längta efter dig och ha en önskan att få se dig i köksfönstret när jag kommer hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar