Det är bilder från släktträffar och barnkalas, på lekar och från skogen. När vi åkte ut på utflykter och gick upptäcktsfärder i skogen och åt matsäck.
När vi fjällvandrade och barnen lekte i bäckar och åt frystorkad mat.
När de tävlade i skidspåret och sprang i mål på Stockholms stadion eller på Lidingöloppet. Ja, minnena är många från en underbar tid som gått så fort. Vart tog alla åren vägen?
Jag är så tacksam att få dela dessa minnen med min älskade make. Att tillsammans få dela glädjen och kärleken till våra barn som vi en gång satte till världen.
Det har väl inte alltid varit enkelt eller gått på räls, livets stigar är krokiga och ojämna, en och annan sten måste klättras över. Beslut ska tas, man ska vara rättvis, sätta gränser, och ibland kunde det bli gråt och tandagnisslan när de inte fick som de ville. Men en varsam hand, en trygg stabil grund, ett kärleksfullt hem och massor av frisk luft är ett bra recept under uppväxtåren.
Vad jag inte kan se är foton från dagis eller utlandsresor istället är det bilder från en mamma och en pappa och tre små barn och några hundar och katt som vistas i skog och mark, tumlar runt och leker och äter hemlagad mat. Semesterbilder vid fäboden och fjällen och upplevelser med klubben.
Klockan är kvart i fem och lördagmorgon, morgonkaffet är urdrucket och jag är vaken sedan fyrasnåret. Jag inser att jag blir allt mer lik mina föräldrar och morföräldrar, vaknar tidigt. Ni ska se mina älskade barn, ni blir säkert likadana, det går i arv.
Nu är ni vuxna, har flyttat hemifrån och hittat de allra bästa livskamrater jag kunde önska åt er. Två av er är långt borta men ändå så nära i hjärtat. Ni finns i mina tankar varje dag och aldrig blir ni för stora för att krama er mor och far. Tack för att ni finns och ger mig det som är det mest värdefulla i livet. Kärlek, värme och respekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar