Pappas tävlingsplaner

Jag åkte hem till min pappa en kort sväng efter jobbet igår. Han berättade att han bestämt sig för att anmäla sig på Skinnarloppet som går den 19 februari. Han ska åka motionsklassen på 21 km som han även åkte förra året. Han säger att han varit lite försiktig tidigare i år med att åka de brantaste backarna på 15 km spåret då det varit lite dåligt med snö, men nu när han bestämt sig att åka tävlingen så har han åkt backarna flera gånger och det har inte varit några problem.

Pappa känner att han vill åka Skinnarloppet en gång till, "hä skull vär rolä" säger han på Malungsmål och säger att det är bäst jag gör det i år, för nästa år är jag 86 år och då vet jag ju inte om jag orkar eller lever... Nej, det har han rätt i, det är det ju ingen som vet oavsett ålder.

Min älskade pappa

Så ni som tänkt åka eller har en dröm att åka en tävling eller något annat ni vill göra. Det är aldrig för sent, gäller bara att se möjligheterna och ta vara på dem. Lev livet och lev er dröm. För livet är faktiskt här och nu och det är bara ni som kan påverka det. Det är ni som bestämmer riktning på livet utifrån de förutsättningar ni har. Så ta chansen att leva ert liv!

Efter besöket så åkte jag hem, inspirerad av pappas vilja att åka en tävling, och bytte om till skidkläder och drog ut i spåret. Det var minus 10 grader så jag valde rånarluva och varma handskar och med pannlampa och skateskidor så tog jag en lugn tur runt Skinnarloppsspåret. Det var mörkt så i pannlampans sken så växlade jag mellan tvåan och treans växel upp till myrarna. Där kom månen fram och jag stannade upp och slog av pannlampan och åkte i månens sken över myrarna. Kände kylan bita i kinderna och känna luften som jag drar in djupt ner i lungorna. Kan känna friheten av att åka helt ensam i mörkret och vara ett med naturen, bara mångubben som vägleder mig fram upp mot Kvarnstensbrottet.

Det är tyst och stilla, långt i fjärran kan man se en orangefärgade himmel som visar var en upplyst Grönlandsby finns en halvannanmil bort. Uppe vid Kvarnstensbrottet dansar mångubbens skuggor mellan tallarna och jag kan i fantasin höra hammarslagen från Kvarnstensgubbarnas arbete nere i gruvhålen. Det är så avkopplande och trivsamt att ensam dansa fram på skateskidor
ner mot myrarna igen. Spanar in mellan träden men inga djurögon lyser upp i mörkret denna gång.

Tack älskling för att du vallat mina skidor och delar mitt liv.

Blev en skön tur på ca 20 km och jag känner mig avslappnad och tacksam över livet jag lever.