"I kväll är jag trött, riktigt trött."

Jag hade tänkt att inte skriva något som rör arbetet på min blogg, Men så hittade jag den här texten som jag skrev för flera år sedan en dag när jag kom från jobbet. Nu har flera år gått sedan jag skrev detta och på något sätt så handlar det mera om livet men kanske även om den belastning en sjuksköterska kan få uppleva.


I kväll är jag trött, riktigt trött.

En timmes övertid, full fart hela dagen tillsammans med fina arbetskamrater och kollegor. Bra läkare som vågar ta beslut, som tar sitt ansvar för att göra ett teamarbete där patienten är i centrum och är huvudpersonen. En dag där alla arbetar för samma sak, alla specialistkunskaper tas till vara och sammanfattas till en vårdplan som patienten kan godkänna och vilja vara med på och där denne fått vara delaktig.
Men på ett annat sätt är det en sorgsen dag. Starka anhöriga som tar svåra livsavgörande beslut.
Se de lidande och hjälpa dem i sin sorg, att leda dem fram till rätt beslut, att finnas där och trösta den lilla och utsatta människan som ligger fjättrad i sin säng.
Den unga människan som borde ha hela livet framför sig och som nu kämpar för att få luft då tumören trycker hjärtat in i lungorna.
Det där röntgensvaret som kommit.....
Den oroliga blicken och en ångestladdad make som väntar på sin hustru.
Provsvaren som ska tolkas av överläkaren, men som du redan vet att kommer att innebära lång tid på sjukhus.
Antibiotikan ska kopplas samtidigt så piper pumpen att droppet i rummet bredvid är slut.
En ny nål ska sättas och blodkärlen spricker.
Larmvärde på neutrofila, vi får isolera.
I rummet bredvid kaskadkräks en man som behöver rent i sängen.
Anhöriga ringer och vill få information
Läkaren kommer och det är rond.
En medmänniska som flytt undan krigets vidrighet. Utsatts för traumatiska händelser i sitt hemland, maken mördad i hemlandet, flykt undan krig med ett barn, flera barn kvar i hemlandet.
Klockan är fem, jag går ner i omklädningsrummet, 86 steg nerför trapporna, eller var det 87?
Har jag gjort det jag skulle?
Frukostmackan?
Ja, den tar jag nu, i bilen på väg hem från jobbet.

Det var en ganska vanlig dag på jobbet, men jag stortrivdes bland mina underbara kollegor och jag saknar er, men har det lika intressant på mitt nuvarande men på ett annorlunda sätt. Lärorikt och spännande att vara sjuksköterska.