Mot Stockholm, hjärtat av Sverige, vårt lands vackra huvudstad. Där man kunnat gått längs gator, butiker och ute på Djurgården längs vattnet. I Gamla stan, ja överallt mitt i city utan att vara rädd.
Men det var inte igår som det hände Sverige för första gången.
Sverige blev attackerat och nersvärtat och våldtagen på sin oskuld en vinterdag 1986, samma år och månad som jag blev mor till ett litet barn. Det var då vår statsminister sköts till döds, Olof Plame dödades på öppen gata den 28 februari på Sveavägen.
Fram tills dess levde Sverige i tron att det händer inte oss, det händer inte Sverige. I Sverige, i vårt lilla trygga land, här är vi trygga, här leker vi på mammas gata, här tar vi hand om varandra, här kan vi gå ut en kväll och känna trygghet.
Den 28 februari 1986 då förändrades Sverige. Då förstod vi att det händer oss, det händer Sverige. Vi är inte skyddade, oskulden är borta. Inget land är längre tryggt. Ondskan finns, den finns överallt.
Den 10 september 2003 sker ytterligare en våldtäkt på vårt land, på vår utrikesminister Anna. Lindh. Hon knivhuggs på ett varuhus mitt i vår vackra huvudstad. Mitt i hjärtat av Sverige attackeras hon, mitt på ljusa dagen. Hon avlider den 11 septemer, ett datum som vi alla minns utifrån ett annat terrordåd i det som en gång i tiden ansågs av Sverige vara det förlovade landet dit svenska folket emigrerade.
Igår, fredag, en svart sådan, då våldtäkten på Sverige fortsätter med någon som mejar ner oskyldiga människor längs Drottninggatan. Mitt på ljusa dagen, dödas och skadas människor. Hela vårt land skadas, såras och sätter känslor i brand. Hatet växer bland människor över det vansinnesdåd som nyss inträffat.
Polisen höjer beredskapen i hela landet från klockan 17:45 igår. Vi är rädda, vi är oskyddade, vi uppmanas vara observanta och vaksamma.
Vänner hör av sig via facebook att de är i säkerhet, att de kommit hem, eller sitter på sina arbeten och kan inte komma därifrån, men ändå, de är i säkerhet. Alla kommer inte att få samma besked, några kommer inte att få sms:et att "Jag är oskadd". Några kommer att för alltid vara ytterligare drabbad, inte bara av våldtäkten på Sverige utan för att deras nära skadats för livet eller tyvärr mist livet.
Sverige kommer aldrig att vara sig likt.
Vi måste nu komma ihåg att de som utför dessa dåd, dessa fruktansvärda attentat vill skapa rädsla hos oss, de vill se till att vi blir rädda. De vill skrämmas, men att hata och att vara rädd är inte rätt väg att gå. Vi måste våga visa oss, vara ute på gator och torg, vi måste synas och kämpa för ett fortsatt öppet Sverige där kärlek, rättvisa och respekt för människors lika värde är det enda rätta.
Var rädda om varandra, ta hand om er och tänk återigen på vad och vem som betyder mest.
Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar