Det kommer ingen buss och efter 20 minuter är jag less och tycker att vi lika gärna kan gå till Fira, men maken instämmer inte. Vi beslutar att vänta 10 minuter till och jag vandrar upp och ner och fram och tillbaka kring busshållplatsen och vi ser inte en enda buss. Så vi går ner mot centrum, där ser vi en riktig hållplats vid en lite kiosk/affär. Så vi kollar in busstidtabellen och efter a 10 min kommer en buss, jippi!!! Det är några till som ska på och snäll som man är får de gå före.
Det skulle vi aldrig ha låtit dem göra! Plötsligt var bussen full och biljett killen stoppade oss i dörren som slog igen mitt framför ögonen. GRRRRR!
Då var det att vackert vänta till nästa buss och jag såg en rullstol utanför butiken. Bakom huset fanns en gammal dam, en verkligt sliten gammal kvinna som efter en stund tog rullstolen till dörren och ut kommer en man i yngre medelåldern hoppandes på ett ben, det andra var vridet med en droppfot. Armarna var heller inte starka och friska. Hon höll i rullstolen som inte var låst och mitt hjärta for upp i halsgropen då jag såg framför mig hur den skulle rulla bakåt om han skulle sätta sig ner. Det gick dock bra och damen låste dörren, vänder sig om och rullar sin son i rullstolen framför sig. Hon torkar svett ur pannan och stånkar och stönar. Ser hur hon lider och sliter med en rullstol som inte är av våra mått.
Tacksam är jag för våra sjukförsäkringar och rättighetslagar.
Men nu väntar jag på bussen och fler personer börjar komma till busshållplatsen, men nu jä...ar ska jag vara med så när bussen kommer står jag först i kön för nu vet jag hur det går till. Antar att de som blev kvar också lärde sig något.... Först till kvarn alltså :)
Efter en skumpig färd kliver vi av i Fira och tar oss in mot centrum. Det är massor av människor och vi följer liksom strömmen men med sikte mot linbanan för vi tänker oss att trapporna är i närheten.
Trapporna är 588 trappsteg vindlande ner till hamnen. Utsikten neröver är fantastisk ut mot lagunen som bildas då det är en ö utanför hamnen. På väg ner går vi förbi mängder av åsnor som man kan rida på nerför trapporna och det luktar åsnebajs och stark ammoniak som blandas med människoparfym och värme. En inte helt fräsch kombination.
Det är vackert i hamnen, och där äter vi nog vår livs dyraste glass, men det var det värt.
588 trappsteg upp tillbaka går lekande lätt med joggingskor och jag är tacksam för bekväma skor i dessa stentrappor när jag ser kvinnor i smala klackar balansera.
Det tar en stund att gå genom staden, smala gränder, vackra sådana, mycket souvernirer men mina ögon letar vandringsleden.
Stannar och lunchar i Imerovigli på en helt underbar restaurang med vidunderlig utsikt över havet.
Efter det så fortsätter vi vår vandring till Oja och nu blir det genast mindre antal människor. De flesta verkar stanna i städerna, vilket gör det enklare för oss att gå men de vet verkligen inte vad de missar de som väljer att ta bussen eller mopeden fram till Oja. Men alla har olika intressen men för er som gillar att vandra så rekommenderar jag starkt denna sträcka.
Bilderna får tala för resten av vandringen.
I Oja sägs det vara världens vackraste solnedgång och det var massor och då menar jag tusentals människor som trängdes längs gator, tak, takutsprång, ja precis överallt står det människor med kameror och mobiler för att fånga den vackra solnedgången.
Det som sker är dock att solen går i moln när det är ca halvtimmen kvar och solnedgången försvann men vår vandring var fantastisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar