Vansbro Marathon 4:31:19

Vansbro Marathon 43 km

I händelse av att någon missat det så har det varit sommar!


En sommar som började med dåligt väder, om det nu finns dåligt väder. Jag tvivlar faktiskt på det. Men hursomhelst  var mina tre semesterveckor lite väl kylslagna med mellan 7-15 grader. Perfekt löparväder ändå, men knappast badväder.
Så Vansbro Marathon med 43 km i terräng med en hel del tekniska partier, myr och steniga uppför och utförslöpor, men med superfin natur och vackra vyer var helt underbar att genomföra. Tyvärr blev min löparvän tillika dotter sjuk i feber dagen innan tävlingen. Gissa om hon var ledsen och besviken, men med feber så finns det inget alternativ så hon får springa ett annat år.
Jag startade i lugnt tempo och kom in i ett behagligt tempo där andningen flöt på hur lätt som helst. Det var ett lätt regn, om man frågar min ingifta farbror hade han sagt att det var hög luftfuktighet, och det var väl så jag tänkte mentalt också. Brorsan stod ute i skogen och hejade på mig på flera ställen och det var kul. Likaså var det flera vänner som fanns på olika ställen längs banan, likaså min man. Dessutom sprang min svärdotter och hennes bror, men jag såg dem aldrig mer än i starten. Efter ca halva banan började vänster knä att smärta, en rejäl smärta dessutom, hm löparknä. Attans men det gick så bra och lätt i övrigt så jag bet ihop och tänkte att det finns värre saker och jag får vila om två mil. Positiva tankar snurrade runt i huvudet, och den lilla djävulen som stack knivar i sidan av knät tänkte jag inte låta ta kommandot. Jag ville springa, jag ville inte ge upp för smärtan så jag peppade mig genom att hela tiden springa ikapp, nya löpare som såg trötta och ansträngda ut medans jag sprang på lätta ben uppför och på platten, värre i utförslöporna där jag delvis fick lov att gå för att inte belasta för hårt. Ja, jag vet att det kanske inte är hälsosamt, kanske o att gamla tanter inte ska utsätta sig för sådant, men vad fan, jag älskar detta och jag bestämmer själv och dessutom dör man inte av det. Det som kunde hända var att jag fick dras med det onda knät ett tag, men med risk att inte få komma i mål på någon terrängmara om jag bröt så valde jag att fortsätta eftersom jag var pigg hela vägen. Det är helt underbart när man får springa förbi och ifrån löpare och orka kunna peppa dem och heja på dem att nu snart är vi i mål Kämpa på, Kom igen, Ni är jätteduktiga osv.
I mål kom jag och jag till och med spurtade och kom sjua i damklassen av 27 som kom i mål 4:31:19 var min tid, en kilometertid på 6:19, låter kanske inte så märkvärdigt men i kuperad terräng är jag supernöjd. Lite kul att höra hur grabbarna jag hade sällskap av de första 5-6 km hur de diskuterade tider som var bra mycket snabbare än min tid och som jag sedan såg komma i mål långt efter mig. Ja, att jämföra en asfaltsmara med en terrängmara tidsmässig och tro att man kan hålla samma fat är inte riktigt rätt. Nöjd med den dagen som avslutades med syskonen Nilsson, Malin och Gottfrid på pizzerian. Samma dag kom också värmen på kvällen och detta var en torsdag, så jo jag hann få en vacker fredag, lördag och söndag innan semestern var slut. Men hursomhelst var mina tre veckors ledighet fantastiska i allafall trots lite kyla o regn.

I händelse av att ni vill läsa mera så återkommer jag i morgon om dagens rullskidpass och kanske även om gårdagens spännande löprunda, så håll ut!