Yngsta dottern har bestämt att vi, alltså jag, hennes mamma som är närmare hundra och döden än födseln. Hujedamej vad hemskt det lät, jaja, ålder är en siffra och inget jag blir så nojig av, eller?? Jag är mer än dubbelt så gammal som henne och jag borde veta bättre och inte göra så här, Jag är ganska klok och vis och smart och jag hade högsta betyg i alla ämnen på gymnasiet om jag inte minns fel eller nej 4,7 i medel och 5 var ju max i det på förra århundradets betygssystem. Ändå säger jag JA? Så betyg har liksom ingen betydelse i det här sammanhanget. Jag hon och jag ska alltså göra detta tillsammans tycker hon. Och som snäll mamma gör jag ju nästan allt för mina barn, vem gör inte det?'
Kvalitetstid med dottern, vem vill inte ha det?
Vad är det då som är nära Döden upplevelsen?
Jo, det är att köra intervallpass varje tisdag, Nu var det ju inte tisdag i dag, men då jag är upptagen i morgon med viktiga saker så bestämde dottern alltså lilla P och jag att ta intervallpasset idag.
Vi har kört ett pass förra veckan, mjukstart tillsammans med ytterligare en ung tjej, hälften så gammal som mej var då med och vi körde 6 stycken 1 minuters intervaller. Det gick ju hyfsat, men farten var ju liksom inget att skryta med, men jag dog inte. Den gången!!
I dag var det en stege som gällde 6-4-2-1, dvs 13 minuters A3 fart. Och det efter en hel vinter i bekvämlighetszonen. Jaja, det är bara att bita i det sura äpplet och göra det man lovat.
Vi värmde upp med lätt löpning upp efter skjutbanevägen upp till kraftlinan vid Tranusäckon. Det var blötsnö att plaska upp i och motlut hela vägen såklart. Uppe på Skinnarloppspåret så var det dags, då var kroppsvärmen hög och med ett steg framåt och en fot bakåt pga lös snö efter spåret så var det som att springa i sand, typ sandstrand. Första intervallen var 6 minuter och vi tog bakspåret efter myren för att få springa på platten. Trots icebug spikskor så halkade man ju bakåt i den lösa snön. 6 minuter är lång tid när hjärtat slår och lungorna ventilerar så det känns som både hjärta och lungorna är på väg ut genom munnen, man kan riktigt se lunga hänga ut i mungipan, men efter att ha svalt ett par tre gånger och slickat sig kring munnen så är lungorna åter på plats och nu börjar ångloket få upp ångan. Ungefär samtidigt ropar lilla P sådär 20 meter framför den där mamman, som lufsar på stela ben och pustar och stånkar som en gammal järnkamin som en mycket kär vän så snällt kallade mig en gång att jag var på fjället och skidade, att det är vila. Jag tog det som en komplimang :D
Vila 2 minuter och sen på det igen i 4 minuter och nu har även motvinden slagit till. Men nu är det kortare tid och ångan är uppe, sen går ju 2:an och 1:an av bara farten.
Shit jag överlevde!!! 13 minuters intensiv kvalitetstid med min dotter, ja vad gör man inte för sina barn?!
Lätt jogg och en mysig pratstund hemåt och nu var det ju nerför hela vägen hem. Visst fasen är livet härligt en måndag när intervallpasset är över och jag lurade döden ännu en gång.Njut av måndagen, det gör jag
Kram på er allihop!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar