Tänker på hur olika vi uppfattar världen beroende på vad vi har för egna upplevelser.
Igår hade jag två härliga människor på teknikkurs i längdskidåkning. De kom från Stockholm och var inte vana att åka skidor, men var löpare på motionsnivå. Hade bland annat sprungit halvmaran i Stockholm.
Efter ett tag när de åkt och gjort lite övningar säger kvinnan:
"Var springer ni egentligen?"
"Hur menar Du då?" svarar jag
"Jamen nu när det är snö och mörkt. För vi kan ju springa i bostadskvarter i Stockholm, men ni har ju bara riksvägen och där kan man ju inte springa. Jaja jag förstå om man bor här inne i stan, men mer ute på landet alltså. Var springer man då?"
Då gick min hjärna några varv, tankar snurrar. Herre min Skapare tror dom att riksvägen är enda vägen som sammanbinder alla byar genom landet? Har de aldrig sett en karta?
Drar ett andetag och svarar.
" Jag sätter på mig pannlampan och springer ut i skogen antingen obanat, efter skogsväg eller längs skoterleder så slipper jag vara rädd för mördare och våldtäktsmän, bara ett annat vilt djur men de har bara ärliga avsikter, antingen äter de upp mig eller så springer de ifrån mig".
Det svaret följdes inte av någon mera följdfråga.
Tänker då tillbaka på min barndom när vi var uppe i Sälen och bodde i en sportstugan. Då hade vi åkt liften upp vid Högfjällshotellet för att åka skidor. Jag minns att jag frågade mamma vad som fanns bortom liften, åt andra hållet än själva slalombacken. Jag fick då till svar att det inte finns någonting.
Herregud ingenting???
Detta satte fart i min tankeverksamhet, fanns ingenting?
Var det ett stort hål? Var det svart? Kunde man trilla i? Kunde jag aldrig komma tillbaka om jag kom för långt från liften?
Ja frågorna var många i mitt huvud och att vara fem år och ha alla dessa frågor att tänka på gjorde mig sen skiträdd för att snabbt som attan släppa släpliften och vända om nedåt backen så jag inte skulle komma till INGENTING.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar