Långtur o James Bond

Fick till ett hyfsat bra långpass även denna helg. Tänker försöka ta nya stigar och ställen att upptäcka på mina långpass för att tillfredsställa min nyfinkenhet och lust att se nya vyer. Så i går var det en gammal buffringsled till en fäbod som skulle trampas. Maken skjutsad mig till Yttermalung där  började springa, i regn såklart som varit mest vanligt under våren. Sprang först längs en fin damm för att därefter komma in i äldre skog som såg ut som skogsbetesmark och det bar uppåt och mera uppåt. Tuffa stigningar som omöjliggjorde min intention att hålla låg puls trots att jag vissa delar valde att gå. På sina ställen var stigen svår att hitta trots markeringar men vid några vägpassager (skogsvägar) så fick jag leta lite innan jag fann stigen/leden igen. Men sen efter ca 45 minuter upptäckte jag att den markerade Nu hade jag kommit fel någonstans. Skulle jag vända om? Eller fortsätta och tro att jag kommer på stigen igen? Ja, jag gjorde väl det som är typiskt mig, väldigt typiskt. Varför vända när man kan fortsätta och kanske se något ännu mera spännande?
Så jag fortsatte på en stig som hade tätbevuxna granar på ca 2,5-3 meter höga på sidorna, vilket gjorde att jag fick en tanke på att om en björn skulle komma nu så hinner jag inte ens reagera, kanske inte ens skita ner mig innan den smakat på mig. 
Men mest troligt är ju ändå att den hör mig komma flåsandes och vända om så jag inte märker nallen ens, om det nu var någon i närheten.
Har nu plockat fram både karta och kompass och vid nästa vägpassage väljer jag att springa till höger för att se om jag kommer till vägänden strax. Det gör jag!! Bra då vet jag var jag är och kan läsa in mig på kartan. Perfekt! Ska jag nu ta enklaste vägvalet och springa grusväg eller obanat genom storskogen? Ja, vad tror ni?
Springa väg vore ju alldeles för ointressant så jag tar skogen och snart ser jag en tjäder flyga upp och strax efteråt knäcks en gren lite längre till höger om mig. Troligtvis en älg som jag skrämt, ser i alla fall ingen.
Kommer fram till ett hygge, ett jättehygge och nu kommer tanken på att det hade varit smart att ha vänt om, men i nuläget så är det bara att gilla läget. Ser en väg till vänster om mig, ganska långt bort och dit vill jag inte då det är i närheten av Oxberget och jag ska åt andra hållet för att komma till fäboden. Så jag springer, hoppas, kliver och håller tungan rätt i munnen för att ta mig genom hygget som också innehåller massor av stora rotvältor och nu bara hoppas jag att dessa rotvältor står stilla så ingen får för sig at röra på sig då de lika gärna kunde liknas vid en björn när man ser dem på håll. För hygget är säkert 1 km långt. Hur som helst så hittar jag ner på vägen som leder till Örsåsens fäbod och i den stunden hittar jag leden mot Myckelberget igen. Nu har jag sprungit i 1,45 tim men tänker att det vore ju kul att ta sig fram dit jag tänkte.
Så in i skogen igen, det spöregnar och jag hör hur det forsar längre fram, trodde jag, men det visar sig ju vara högspänningsledningen som fräser av regnet som faller. Men efter ca 300 meter efter en kommer jag fram till en å som får mig att tänka om. Så stort vattenflöde som det är nu så väljer jag att vända om, för bada vill jag inte. Så ut igen på vägen, och nu följer jag den några kilometrar innan jag en sista gång väljer att springa obanat över till Örsåsens fäbod där fem kor gick och betade. Någon annan galning var inte ute i det regnvädret.
Nu väljer jag att ringa efter maken som lovat att hämta mig och jag hör honom svara : " James Bond, var är du?"
Talar om var jag är och han lovar komma så jag fortsätter mot Backselen och tänker jag är glad över att ha en egen "James Bond" som alltid ställer opp för mig. En klippa i mitt liv.
Så kommer då han och jag kliver in i bilen som dränkt katt och tackar min James Bond.

"VA? Vadå James Bond?" säger han.

"Ja men du svara ju James Bond"
"Nej, jag frågade bara var du är".


Ja, så tokig hörde jag, men i mina ögon är han min James Bond som räddar mig från regnet efter 2 timmar och 35 minuter.