Meningslöst våld när andra kämpar för livet

Började dagen med att se en vacker soluppgång, njöt av det korta magiska ögonblicket.

Efter en mentalt arbetsam helg på jobbet med vårdande av svårt sjuka cancerpatienter som är vår inriktning på min avdelning orkade jag sedan inte åka hela vägen hem. Det var tomt i huvudet, eller rättare sagt alltför många tankar som snurrade runt. Tankar kring livet, döden, det friska och det sjuka. Varför vissa klarar allt andra klarar inte. Vissa blir sjuka oavsett vad de gör, andra förblir i livet hur illa de än sköter sin hälsa. Vissa slår ihjäl varandra. En del får cancer mitt i livet eller precis när livet börjat. De kämpar sin värsta kamp mot infektioner, illamående, sår och vetskapen om att de måste äta men det gör så ont att det inte går. Det är en fråga om liv och död varje enskild sekund hos dessa människor som slåss mot den värsta fiende som finns. För att kunna få vara med när barn och barnbarn växer upp. Att då höra om en dödsmisshandel på en fotbollsarena är så vidrigt, så groteskt och gör så ont. Så jävla meningslöst, så sjukt så...... ja det finns inte ord som räcker till.

Så idag orkade jag inte hela vägen hem, huvudet var tomt, dränerad på kraft för allt jag givit, för allt jag lyssnat till när närstående gråter, och man inga svar kan ge. För vem kan svara på hur långt ett liv varar? 

Soluppgången

En skogspromenad på hemvägen där tankarna fick sorteras, värderas och naturen ge mig energi och kraft