Livslust, träning och glädje i en salig blandning: Långtur på fjället

I dag körde min dotter och min svärdotter Vätternrundan, 30 km cykling, det är imponerande. Är stolt mamma och svärmor i dag, men jag tvivlade inte en sekund på att de inte skulle fixa det. Tiden är inte fy skam, 12 timmar och 9 minuter, ja ni trampade på bra idag. Nu är det simningen kvar för dottern sen är hon en klassiker och svärdottern har även Lidingöloppet kvar då hon var skadad i höstas. Så nu håller vi tummarna för att de får vara friska och hela och till simningen ansluter även andra dottern.

Min rygga

Själv har jag också aktiverat mig lite i dag. Hade planerat för en långtur på fjället och så fick det bli då solen sken när jag vaknade. Eftersom vi var hundvakt till Challe då matte cyklade så följde han med tillsammans med maken. De två tog en längre promenad när jag sprang/joggade min tur.

Startade från Hemjällstangen vid 10 tiden på förmiddagen och det var 12 plusgrader så kortbyxorna byttes till halvlånga tights och kortärmade funktionströjan byttes även den till en långärmad då det syntes några oroväckande moln längs fjällhorisonten. Hade min camelback packad med vindjacka, banan, en Enervit gel och kompressionslinda samt lite plåster. Springer inte ensam i fjället utan linda med mig, skulle oturen vara framme så vill jag kunna linda om en stukad fotled snabbt för att minska svullnad och blödning och på så vis korta ner rehabtiden.
Sagt och gjort stack från Hemfjällstangen och jag hörde en olycklig hund vråla av sorg när "mormor" övergav honom hos "morfar". De skulle möta mig vid Gammelgården.

Fram till Mellanfjällsstugan är det mycket myr i stort sett hela vägen men där har de spångat bra. Det är dock inte helt lätt att springa på dessa heller då de var blöta och bitvis hala, men med en sol som sken och endast ljungpipare som sällskap så var det skönt att springa.
Mellanfjällsstugan ligger så vackert inbäddad i gammelskogen med en bäck som porlar bredvid. Fortsatte vidare till Hemfjällsstugan och där valde jag att springa upp på Mellanfjället för att få lite flera höjdmeter både upp och ned. Vad säger man när man ska neråt från fjället? Sänkmeter?? Nej, det låter knasig.
Nere vid Storfjällsgraven kom två stycken personer och gick med stavar och regncape på sig en röd o en blå, antingen var de blinda eller så ville de helt enkelt inte se mig och hälsa. Kom förbi dem på 30 meters avständ då de valde en annan stig, men jag har svårt att tro att de inte såg mig. I fjället eller skogen hälsar jag på alla men tydligen inte dem. Om de inte såg mig då tycker jag syd om dem för då lär de missa väldigt mycket av naturen på fjället. Jaja, nog om det.
På väg ner mot fjällvägen och Gammelgården gick det undan, för där är mycket myr att springa men inte så stenigt. Några, typ fem regndroppar fick jag på mig, men solen sken och jag med den. Fy tusan vad härligt det är att springa till fjälls.

Trodde nu att maken skulle möta upp, men jag såg bara ett äldre par som vandrade , en grupp medelålders kvinnor som rastade och sen ett gammalt par som satt vid en bäck och höll varandra i handen. Utbytte några ord och hälsningar med dem i förbifarten och jag undrar om den gamla tanten trodde jag skulle trilla i bäcken då hon utropade: "det gick ju bra det där", när jag balanserade på en smal spång. Ser vår bil parkerad vid italienska restaurangen Appetito (kan varmt rekommendera denna) men ingen man ich ingen hund. Ringer honom och såklart hade han tagit fel stig, så jag meddelar min vidare rutt och vart vi kan mötas när min springtur är klar.

Springer över fjällvägen och tar leden över Östfjället och då springer jag förbi den stugan vi brukade vara i när jag var barn. Den ligger allra längst upp mot fjället och jag minns hur rolig det var att åka skidor där. Vi byggde en "knippa" där vi körde backhoppning, det finns nog någon gammal Super-8 film på det. På våra ungdomsutbildningar med Svenska Skidförbundet och Dalarnas Skidförbund brukar jag säga att jag grundlade min teknik där pga av min bror. Han var så snäll och retade mig, vilket han var oerhört duktig på, när vi åkte skidor och på den tiden var det bambustavar som gällde. Jag kunde väl inte tygla mitt humör så jag drog staven i en kryssmarkeringsstolpe och såklart gick den av. det var första dagen på vår sportlovsvecka och på den tiden fanns ju inga affärer där så jag fick åka skidor utan stavar resten av veckan.

När toppen på Östfjället är nått (man springer på sidan av toppen om jag ska vara ärlig) och det börjar luta utför ökar jag farten. Möter en del vandrare längs sigen och snart känner jag röklukt och förstår att jag strax är framme vid Östfjällsstugan och den fina tjärnen bredvid. Viker av och springer längs tjärnen i mycket stenig terräng och vid nästa korsning tar jag norrut för att åter börja ta höjdmeter över Källfjällets topp på 902,9 möh. Har en härlig utsikt norrut över sjöar långt bort i periferin och det är så härligt att vara här. När jag nått toppen så är det mycket myrmark och det är mjukt och slätt att springa. Vissa myrar är ju lika släta som gräsmattor nästan och nu är det sån myr. Hjortronblommen lyser vackert vita och om dessa får gå gram så blir hjortronår i år. Håll tummarna för det, för vad är godare än varma hjortron och gräddglass?
Den här sträckan är väldigt blöt att springa och mina fötter och skor är genomvåta, men det är varmt så det gör inget. Svårt att hålla någon fart bara då jag ändå kryssar för att slippa det värsta.

Efter ett antal kilometer syns Källfjällets fäbod och nu kommer ett sms från maken som är vid Kläppenskjulet. Jag har 5 km kvar dit, 5 mycket fina kilometrar genom Syndalen och den gamla granskogen. Den här sträckan är sagolik i dess natur och har ni inte varit här så tycker jag att ni ska ta en tur hit. Framme vid Kläppenskjulet har min man byggt en liten pyramid så jag ska se att han lämnat ett tecken till mig. Synd men jag såg inte det :(
Den här biten som nu är kvar är jävlig rent ut sagt, 2,5 km myr, ibland sjunker jag ner till knäna i svart myrjord, ibland är det rötter ibland är det sten, men istort sett vattensjuk myr längs hela sträckan. Men jag tycker om det iallafall, vet att jag snart är framme och det är både tråkigt och skönt. Känns lite i benen efter tre timmars löpning men ändå är det ju så himla skönt och fridfullt i skogen och på fjället. Ser Myrflodammen och länsgt bort vid dammen där vägen tar slut sitter min man och lilla Challe och väntar på mig. En gladare hund har jag aldrig träffat, äntligen är vi samlade och han kan koppla av.
Sammanfattningsvis kan sägas att dessa 3 timmar på fjället och i gammal fjällskog i solsken mesta tiden och fem regndroppar varit mycket HÄRLIGA!!