Sommarkväll

I går efter jobbet tog jag bilen till skogen på andra sidan älven och som alltid sätter jag på mig ett barns ögon för nya upptäckter. Det finns alltid något nytt att se trots att man varit där förut.
Bara att åka över Västerdalälven en kväll i juni är fantasktiskt vackert. Solens strålar som glittrar förföriskt i vattnet och den intensiva gröna färgen på björkarna speglar sig över vattenytan,. Ja den här tiden på året är magisk.

Sagt och gjort så parkerade jag bilen vid en mötesplats och tog fram kartan för Naturpasset och bestämde mig för att plocka några kontroller. Terrängen i detta område är ganska brant, ganska risig, varit markberett och några kalhyggen. Kalhyggen o marberedda områden där ljung o vide vuxit upp är jag dålig att springa i, så det blev att gå en hel del, men vad gör de när benen ändå är tunga som bly?

Borta vid Örartjärn satte jag mig ned på en sten och tänkte på livet i stort och på hur olika vi männsikor är. Själv gillar jag skogen, naturen och lugnet. Ensamhet är inget jag mår dåligt av snarare måste jag ha mina stunder för mig själv för att få tid till eftertanke och ssortering av händelser och upplevelser. Att sen vara en del i en gemenskap gillar jag också såklart och gillar att vara social och delaktig. Men har man jobbat i butik där arbetstempot stundtals låg mycket högt, där begravningarna inte väntade på mig utan jag fick anpassa mig till dem såklart, telefonen som ringde i ett, busstider att passa, buketter att leverera, sorgbinderier och bröllopsbuketter att göra, kunder som skulle tas om hand och ibland var man en medmänniska som fick lyssna till en kund vars anhörig gått bort och ingen annan hade tid. Det var en bra grund till dagens arbete, sällan kan något stressa mig längre. Men det gör att jag vill uppleva tystnaden ibland, att få vara ensam med mina tankar och samla kraft och energi på ett sätt som jag gillar allra bäst.

Så nu sitter jag på en sten vid tjärnens strandkant och ser ut över Risbergets åskam och ser två änder mitt i tjärnen där solens strålar speglar vattenytan. Göken gal i väster och endast småfåglarnas kvittrande låter. Annars är det helt tyst. Mitt i detta saknar jag mitt kastspö, för här finns öringar och jag har fiskat här förut med mor och far. I min fantasi kan jag se mor sitta påen flykant i sina gröna Fjällräven kläder och en röd Vålådalsluva på sig och fiska. Det tror jag att du gör Mamma.

Tar några bilder med kameran innan jag ger mig iväg igen och nästan två timmar har gått och hemma väntar en kär "gubbe" med en varm kopp the och smörgås. Visst är livet underbart!!