Löpning i mörker

Min lår har varit lite stela sen långpasset i söndags, vilket inte var så konstigt. Det var längesen jag körde ett långpass, eller löppass överhuvudtaget då jag varit sjuk och krasslig. Därför hade jag planerat för ett lugnt kort återhämtningspass. Liksom för att få blodgenomströmning i musklerna och mjuka upp muskelfibrerna. Det brukar bara vara så svårt att ta sig ut efter jobbet och när det blivit mörkt. Kallt och lite kulet disväder och efter att ha åkt bil en timme.

Stigen upp mot masten, skymningstid.

Jag hade förmånen att kunna flexa ut 1,5 timmar tidigare från jobbet idag. Det händer så sällan man kommer iväg tidigare, så jag var tacksam. Trodde faktiskt att jag skulle hinna upp till berget bakom oss och ner igen innan mörkret föll, men ack vad jag bedrog mig. Började stigen som slingrar sig upp på en mellanvändplan upp efter mastvägen, sen fortsätter jag vägen upp. Ganska brant är det, 170 höjdmeter på 1,3 km. Det brukar kännas om man startar i för hårt tempo, då kommer mjölksyran ordentligt sista 200 metrarna där det brantar till ordentligt. I dag tog jag det lilla lugna som planerat. På toppen finns en mast och där en postlåda med en anteckningsbok där man skriver upp sig om man vill.



Vy över samhället

Nu inser jag att det blir ordentligt mörkt innan jag är hemma. Halkar på utför stigen ner mot Kvarnstensbrottet och undviker frivilligt den hala spången som ligger på väg ner. Den är både nersmetad med hala höstlöv och myrdynga som gör dem livsfarliga speciellt när de ligger i nerförsbacke. Nere vid Kvarnstensbrottets stuga och där vägen tar slut överväger jag starkt att ta grusvägen upp till skjutbanan istället för att åter ge mig in i skogen. Gruset på den vägen är ganska ljust så där ser jag bättre att springa, men samtidigt blir det minst en halvmil längre och idag skula jag INTE vara ute så länge. Så jag tar stigen ner mot byn och inne bland tallar och granar ser jag inte mycket, men jag vet ju hur stigen någorlunda ser ut. Det ligger lite berg i dagen på några ställen och där hjälper inte mina dobbar ett dugg. Helvete hur jag höll på att flyga, men hinner reda upp situationen. Inser här och nu att jag inte ska springa i mörkret i skogen utan pannlampa och konstaterar samtidigt att mina Icebug Anima inte håller när stenarna är hala. Även om jag inte ser så bra att springa så är det ganska mysigt därute i mörkret. Det är tyst och stilla och inte en människa syns, HAHA inte så konstigt kanske :D Fördelen med att inte ha pannlampa som jag ofta har när jag åker skidor i mörkret är att man inte ser några djurögon när man kollar åt sidorna. Det kan vara lite läskig ibland när man plötsligt ser två ljusglimtar skymta mellan träden. Samtidigt är det häftigt också. Men nu slapp jag ju det, jag såg ju inte mycket alls.
Nere i byn tog jag lindan hemåt och sista biten stora vägen. Just när jag kom ut vid gamla affären i byn, en stor Herrgårdsliknade byggnad som byggdes av en kyrkoherde i samhället en gång i tiden och som är anfader till halva bygden, då svischade det till bredvid mig och jag hoppade högt och skrek JÄKLAR, någon kom på cykel och jag var inte beredd. Stackars lilla kille, men han kom ju så fort. Vet inte om han hörde mig. Komiskt att där gatlampor finns blir jag rädd, men inte i mörka skogen.

Väl hemma åkte skorna av utomhus och efter att ha druckit vatten så ser jag att golvet är blodigt. Kikar ner å fötterna och inser att jag har en blodig strumpa på vänster fot. Jaja lite får man tåla, skönt med en varm dusch och lite fotvård.

Trevlig kväll!