Normalt en lördagkväll

Normala människor sitter i soffan med ett glas vin en lördagkväll. Hm, ja just det, NORMALA människor ja.
Nyss hemkommen från jobbet och trött efter endast 3 timmars sömn i natt sätter jag mig i soffan och ser sista perioden av semifinalen emllan Sverige och Finland i VM. Sverige spöar Finland och nu väntar final i morgon kväll och vem tror ni jobbar då???

När matchen är slut säger maken om vi ska ta en cykeltur då det är så soligt och varmt. Han borde väl ändå fatta vad jag ska svara eler? Han borde väl se att jag behöver vila då jag uppenbart inte fattar det
själv, men nej då, vi kan cykla lugnt säger han och jag är på igen.

Vi kör mountainbike till Backselen och vidare upp til Nyselen och då är det brant motlut i 5 km innan det går utför mot mormor och morfars favoritutflyktsplats Annabäcken. Skulle de åka någonstans så var det alltid till Annabäcken de åkte. Ja, då kan man fråga sig vad det är för ställe.
Jo det ska jag tala om, det är mitt ute i ingenstans, mitt ute i Lörsjöbergslagets älgjaktsområde och det finns en liten stuga där där min morfar och Storpä Johan bodde under älgjakterna. Numer finns även deras slakthus där. Ja de var nöjda med att åka till Annabäcken, då hade de sett vad de ville. Andra åker till Stockholm eller Kanarieöarna men inte min mormor och morfar inte. Är det då konstigt att jag älskar skogen??

Efter utförslöpan mot Annabäcken går cykelfärden vidare mot Löddersjön där solen lyste i det blåskimrande vattnet. Förr  tog vägen slut vid myren innan Gölåsen men numer går den ihop med vägarna som går upp vid gamla boa i Yttermalung så cykelturen fo

rtsatte backar upp och backar ned förbi Hunån och Hunåkojan och massor av platser som numera har skyltar med namn på vad de kallas. Tyvärr blev det ingen fotorunda idag då Maken drog iffrån i varje uppförsbacke. De hade ju "sladdat" vägen och lagt på stort grus som gjorde att jag höll på slira kull i omgångar. Avskyr nysladdade vägar när jag cyklar. Fy tusan vad hemskt det är när man cyklar och benen känns som telefionstolpar hela vägen och syran i musklerna finns där fån start. Kan säga att jag ändå kände ett visst hopp om att ta mig runt när jag såg Markusbergets siluett när vi kom över bergen och ner mot Ytermalungsbyn, Därifrån och hem var 9 lätta kilometer på asfalt.
Blev en runda på 51 km, allt som inte dödar härdar sägs det.

Som sagt normalt folk hade suttit kvar i soffan med ett vinglas.